Kulten av den utdöende machomannen fortsätter. Efter alla de storvulna patriarkerna i de senaste årens pappaböcker och i Jens Liljestrands Paris-Dakar, efter de Old Fashioned-sörplande och kvinnojagande reklamarna i Mad men får vi i höst bland annat möta den frifräsande gamle fotbollsmanagern Brian Clough i filmatiseringen av David Peaces The Damned United.
Det är svårt att inte se Jörn Donners bok om Ingmar Bergman som ytterligare ett monument över den sortens man vilken längtansfullt – som Donner när han tänker på sitt liv för femtio år sedan – kan drömma sig tillbaka till ett liv av ”svett och spermier, utspillt rödvin och postkoital avspänning”, naturligtvis kombinerat med ”viljan att ta sig ur en improduktiv och hedonistisk förnöjsamhet”.
Givetvis kommer detta in på förhållandet mellan två grannländer. En av de huvudsakliga anklagelsepunkterna när Donners Finland betraktar Bergmans Sverige är ju den svenske mannen och hans brist på manlighet.
Det tar sig uttryck dels i hans brist på individualitet, dels i hans ovilja att upprätthålla traditionella hierarkier.
När nu Donner betraktar sin gamle vän, det svenska nationalmonumentet Bergman, är det tydligt att han gillar honom bäst när han är som minst ”svensk”, när han inte personifierar det lata, självbelåtna land där ingen höjer rösten och där de värnpliktiga – som Donner till sin fasa noterar i Fårösund – bär pyjamas. När han är disciplinerad, auktoritär, tillåter sig att vara hänsynslös å konstens vägnar.
Det finns en tydlig beundran i rösten när Donner berättar om hur han en gång sätts att skjutsa en amerikansk journalist från Visby till Bergmans hus på Fårö och sedan inte blir insläppt, eftersom han är förkyld. Allt detta som bryter mot den pyjamasklädda mesighet som i övrigt präglar det svenska samhället. Professionalism. Disciplin. Den självplågande pliktetik som Bergman, trots alla avståndstaganden, ärvt från pappa prästen. ”Vara var göra. Detta är nyckeln.”
Bergman som hedersfinne, Bergman som ett slags tillämpare av management by perkele på konstens område.

Är detta hela sanningen? Nja, när Donner skriver om sitt liv vid sextiotalets början, när hans kontakter med Bergman på allvar inleds, är det uppenbart att Sverige också representerar en frihet han saknar i Finland. Själv ligger han i skilsmässa, har blivit filmkritiker i DN, riktar blickarna mot ett land där efterkrigstidens knappa pliktetik inte vilar lika tungt över nejden. ”En öppen framtid utan familj … Kärlek? Inte heller Bergman lät bli att knulla. Någonstans för J lockelsen av ett annat liv, men också rädslan för fångenskap. Bergman var aldrig en fånge.”
Här finns ett annat klassiskt manligt inslag, skräcken för fångenskap, det ständiga motståndet mot ”förmynderskap”, som paradoxalt nog bara kan realiseras genom att man gör sig till förmyndare själv.
Bergman har klarat tricket (precis som Sverige, genom en rad lyckliga omständigheter klarat av att behålla sitt nationella oberoende), men den attraktion detta ger upphov till från Donners sida måste naturligtvis paras med vaksamhet.
Bergmans förmåga att locka fram intima förtroenden – som Bo Strömstedt också talar om i Löpsedeln och insidan och typiskt nog ser som någonting odelat positivt – är i Donners ögon någonting att betrakta med misstänksamhet. ”Bergman ville höra förtroenden, komma människorna nära… Medvetenheten om faran att hamna i Bergmans ‘pjäser’ gjorde att J var relativt förbehållsam och undflyende.”.
Återigen finns det en parallell till Donners mycket finländska strävan att ”erövra” (hans eget ord) ett Sverige vars frihet han på samma gång måste attraheras av och förakta. Sverige är sötaktigt som wienerbröd, Sverige bygger sin bekymmerslösa charm på en lättköpt frihet.

Redan 1949, som 16-åring, inhyses Donner hos Sven Lindqvists familj i Stockholm och konfronteras med Södra Latins unga intellektuella: De diskuterar de stora livsfrågorna på ett sätt som får honom att ”bli stum av beundran, men också gripas av primitiv motvilja”. Själv är han ”fastnaglad i en provinsvärld av runebergsk patriotism i skuggan av ett krig som var färskt i minnet” och ser Lindqvist och hans kompisar som ”kulturella snobbar”.
Långt senare dömer han ut Bergmans bekännelser om sin nazistiska bakgrund som koketta och effektsökande – själv kommer han ju från en nation som utkämpat ett helt krig på Nazitysklands sida. Den underliggande psykologiska dubbelbindningen förblir hela tiden densamma, denna mycket finländska och specifikt finlandssvenska erfarenhet av att passionerat intressera sig för ett land som inte ägnar en något intresse tillbaka. ”Mest var han irriterad över det stora ointresset och den fenomenala okunskapen i Sverige om förhållandena i Finland, utom hos en mycket tunnsådd elit … I Sverige visste man mer om Guatemala än om grannländerna.”
Låter det paradoxalt? Ja, kärlekshistorier är inte rationella. Men i just den här boken har jag flera gånger upplevelsen av att Donner med sin korthuggna och klara prosa försöker uttrycka en upplevelse han själv inte helt kan artikulera. Som kanske inte låter sig uttryckas genom just en sådan prosa.
Donner kan beklaga sig över andra Bergmanbedömares hovsamhet, över hur Bergmans kontrollbehov har tvingat folk att undertrycka delar av viktiga sanningar, men själv talar han inte om vilka de sanningarna skulle vara. Det strider, på något sätt, mot denna manliga prosa med sitt inneboende motstånd mot förtroenden, mot dess syn på diskretion som hederssak. Ett mycket finländskt, mycket manligt dilemma, återigen kanske ett hemligt skäl till att han attraheras av det pratsamma, kvinnliga, ombonade Sverige som måste erövras och sedan överges.
Donner återger en mardröm där han står på scenen på en friluftsteater och ”försöker tillfredsställa sig själv” medan kvinnor ur hans liv betraktar honom med avsky och ironi.
”Han försöker säga, men ingenting hörs, att han aldrig kommer män lika fysiskt nära som han kommit dem, att han är oändligt tacksam för att han i en njutning som han trodde vara ömsesidig, fått sprida sina spermier över deras bröst, i deras munnar, öron, överallt där de behagat ta emot hans kletiga produkter.” Kvinnorna är naturligtvis svenskor, allihop. De skrattar åt Donner. ”Efteråt funderade han över den attraktion Bergman utstrålade. Kanske var hemligheten erotisk. Han älskade dem alla. De älskade honom.” Och det gör Donner också, precis som han älskar Sverige. Klarare kan det inte bli.