Vi borde inte vara förvånade över Djurrättsalliansens anmälningar av vanvård i 90 grisfabriker. Visste vi inte att det i Sverige som i andra länder förekommer:
Kastration av galtar utan bedövning, skållning av gris och höns utan bedövning, slakt av alla slags djur med bristfällig bedövning, våld med elkäppar, fastlåsta suggor, höns på utrymmen stora som A4-or och med lysrör som manipulerar dem att värpa jämt, kycklingar och grisar som äter varandra, avlas sönder och hålls stilla så de inte kan gå, som smittar såväl fränder som människor med influensavirus – i fabriker vilka producerar så mycket skit i både fekalisk och kemisk/bakteriell mening att människor och jord omkring dem förgiftas? Med mera.
Tacka för att ett och annat djur stryker med i förtid. Det är ju pengar det handlar om.
Producenterna ”tvingas” till stordrift och djurplågeri i takt med att matpriserna har sjunkit enormt i jämförelse med hyror och andra kostnader – en av många komplikationer som Jonathan Safran Foer tar upp i sin bok Eating animals.
Hushållen ”tvingas” köpa skitkött eftersom det är billigt, alltfler ska födas, klassklyftorna växer och alltfler på jorden vill ha fläsk och kyckling i stället för bönor och ris.
Vi vet ju redan. Det handlar om koncentrationsläger.
Safran Foer har läst på, han vet. Att vi äter kroppar manipulerade och destruerade i ”krig”. Krig mot djuren, naturen och i sista hand mot oss själva.
Jag vet. Har länge vetat att jag inte har haft något bra försvar för mitt eget köttätande. (Nu inte ens fiskätande! Safran Foer har övertygat mig om både fiskars och fåglars kunnande och kännande.) Annat än att det smakar gott, och sen gemenskapen, traditionen… Dessutom har jag läst Magnus Lintons Veganerna och Leva etiskt av Pelle Strindlund och Annika Spalde, liksom Peter Singer. Borde ha svalt min sista jamón serrano för länge sen.

Men frågan är om inte Eating animals kommer att få mig att ta steget, på riktigt.
Inte bara för att han är en skarp stilist som skriver humoristiskt och personligt. Inte bara för att han i nästan tre år har rest och intervjuat folk och tamefan fä. Inte bara för att han bland alla vetenskapliga fakta infogar anekdoter, Kafka, Derrida, sin egen Holocaustöverlevande farmor och sin nästan nyfödda son.
Utan – bland annat – för att han, om än kortfattat, tar upp mitt eget sista halmstrå till försvar: om alla blev veganer skulle inga kossor bli kvar för att för det första leva (en kvalitet i sig, inbillar jag mig) och för det andra hålla landskapen/ekosystemen i någorlunda skick.
Men kanske framför allt för att han, så samtidigt kompromisslöst och resonabelt, tar ställning för både vegetarianism och ekologisk, ”human” djurhållning.
Även om han själv aldrig kommer att äta gefillte fisch igen. En annan tradition är möjlig. Och betänk:
”Inget annat vi gör har potentialen att orsaka så mycket djuriskt lidande som att äta kött, inget dagligt val vi gör har en större inverkan på miljön.” Om vi ändå gör det, är vi alla farming by proxy – djurplågare genom ombud.

FOTNOT: Jag har besökt ett grisstall. Alla svin skrek av skräck. Där fanns betong och stålgaller, ingen halm. En död gris låg lite vid sidan av de andra. Sånt händer, sa bonden, hur trevlig som helst.