Den 39-årige amerikanen Jonathan Littell besitter gedigen personlig erfarenhet av vad människan är kapabel att göra mot människan.
I flera år arbetade han för hjälporganisationen Action contre la Faim - i Bosnien, i Tjetjenien, i Rwanda och i Afghanistan.
En av de iakttagelser Littell bar med sig från dessa slakt- och brottsplatser var att bödlarna alltid tiger. Han beslöt sig för att låta åtminstone en av dem tala. Resultatet är romanen Les Bienveillantes (De välvilliga) - höstens franska litterära sensation.
I en maniskt detaljerad monolog om 900 boksidor, en brutal flod av ord, berättar SS-officeren Max Aue om sitt liv som Förintelsefunktionär. Han medverkar i mordaktionerna i Ukraina, tjänstgör i Kaukasus, såras i Stalingrad, placeras i Himmlers personliga stab, för kollegiala samtal med Eichmann, gör tjänsteresor till Auschwitz, skickas till Budapest för att delta i "evakueringen" av de ungerska judarna, lär känna Speer, utreder frågor kring slavarbetskraften och kan regelbundet byta gradbeteckningarna på sin uniform.
Max Aue tvingas aldrig svara för sina gärningar. Efter kriget lyckas han försvinna in i anonymiteten för att så småningom ta sig upp till ytan i ett avskilt hörn av Efterkrigseuropa, ett tjänsterum i norra Frankrike. Under kriget var han tjänsteman i den nazistiska förintelseindustrin. Nu leder han en fabrik som tillverkar spetsar, och skriver på lediga stunder sina memoarer. Mitt liv som skrivbordsmördare.
Det han vill säga är : "... jag är en människa som andra, jag är en människa som ni."
Det är ett tvivelaktigt påstående, vilket romanen också, möjligen delvis oavsiktligt, tydliggör. Max Aue är inte en människa som alla andra. Han är i hög grad en litterär konstruktion.
Ett av skälen till att bödlar sällan talar är förmodligen att de inte har något att säga. Formeln "ondskans banalitet" är kanske överutnyttjad, men rymmer en solid kärna av sanning.
Begränsade perspektiv utgör inget hinder för gränslös grymhet, snarare tvärtom. Fanatiker och folkmördare karaktäriseras sällan av sina komplexa och reflekterande personligheter.
Det är i fantasin och i fiktionen den demoniska ondskan lever sitt liv. Där är dess representanter legio. Max Aue är en typisk version av den fallne ängeln. Han är långtifrån något blodtörstigt råskinn. Han är en europeisk intellektuell, doktor i juridik med synnerligen avancerade filosofiska, litterära och musikaliska intressen. Han är inte bara flytande i franska (fransk mor) utan också förälskad i klassisk grekiska (romanens titel alluderar på en besvärjande omskrivning för den antika mytologins furier). Som barn har Aue haft ett påfallande litterärt, för att inte säga franskt litterärt, incestuöst förhållande med sin tvillingsyster, och han har förblivit fixerad vid henne till den grad att han inte kan leva ut sin sexualitet annat än i brutala anala samlag med andra män.
Littell måste tillgripa rätt bisarra berättarknep för att placera denna i uniformssammanhang udda gestalt i SS till att börja med och därefter i det ena avgörande historiska sammanhanget efter det andra.
Trots det - eller kanske just därför - har Les Bienveillantes blivit en dånande framgång. Hittills lär den han sålts i över 200 000 exemplar i Frankrike - och på bokmässan i Frankfurt var det huggsexa om översättningsrättigheterna, vi talar om miljonbelopp. Framgången är inte enbart kommersiell. Littell har nominerats till vartenda litterärt pris som går att få i Frankrike. Häromdagen tog han hem det första, franska akademiens stora romanpris, och han är sedan länge storfavorit i tävlingen om Goncourt-priset, det finaste priset av dem alla.
Till viss del kan säkert den franska fascinationen för Littell och dennes debutverk förklaras av det för fransk självkänsla smickrande faktum att en amerikan valt att skriva på franska.
Jonathan Littell , som för närvarande bor i Barcelona, är son till thrillerförfattaren och Newsweek-reportern Robert Littell och gick i skola i Frankrike. Les Bienveillantes skrev han för hand på fyra månader, vilket onekligen tyder på ett säkert handlag med franska verbformer.
Dock kan man kanske tänka sig att Littells val av språk inte bara styrts av hans hemkänsla i fransk kultur utan kanske också av en strävan efter den distans, de Verfremdungseffekter, som kan uppstå när man uttrycker sig på ett annat språk än modersmålet.
Få debutanter har varit så tungt uppbackade som Littell . I slutet av augusti toppade det inflytelserika veckomagasinet Le Nouvel Observateur sin förstasida med rubriken " Attention chef-d ´oeuvre! Le premier roman de Jonathan Littell " (Se upp, ett mästerverk! Jonathan Littells första roman).
Men något mästerverk är inte Les Bienveillants. Jag är inte ens säkert på att Les Bienveillantes är en bra roman. Den har sidor som man annars brukar hittar i, som det brukar heta, "dåliga romaner" - statiska karaktärer, osannolika sammanträffanden, krystade dialoger som skriver läsaren på näsan, och så vidare.
Men framförallt förblir det oklart, eller snarare obegripligt, varför Littell valt att trycka in den tröttsamma incesthistorien i romanen. Bortsett från att den i sig är påfrestande pretentiös motverkar den i hög grad det som rimligen ändå måste ha varit ett syfte med romanprojektet: att ställa och söka besvara frågan om och i så fall varför och hur en bildad och intelligent och sensibel människa kan låta sig förvandlas till ett redskap för barbari. I Les Bienveillantes är svaret redan givet i och med Max Aues ärftliga belastning (för mycket fransk litteratur, Little översatte som ung såväl Genet som de Sade till engelska) och familjära förhistoria - syskonincesten, den försvunne fadern, den hatade modern. Hamlet rewritas av Michel Houellebecq och blir hitlerhantlangare.
Det är ett lite billigt svar på frågor av den magnitud Les Bienveillantes trots allt gör anspråk på att ställa.
