Jon Jefferson Klingbergs debutroman omges av den sortens förhandssnack som har blivit vanligt nuförtiden. Givetvis är det inga formella innovationer eller stilistisk briljans det pratas om, utan det faktum att skilsmässointrigens kvinna kan antas vara identisk med författarens före detta fru och därmed med en omtalad kulturjournalist.
Uppgörelse med känd mediepersonlighet, således, inte det sämsta när det gäller att sälja
in förhandsbeställningar till bokhandeln nuförtiden.
Själv måste jag deklarera att varenda referens går mig förbi. Jag har ingen aning om hur mycket porträttet av ex-frun Kristin stämmer med verkligheten, eller vilka ”f d hiphopartisten Nike Hagvall” eller ”bloggaren och programledaren Thorsten Ek” kan tänkas vara.
Vad jag däremot kan konstatera är att huvudproblemet med denna föregivna uppgörelseroman faktiskt är att den inte är tillräckligt hätsk. Det är säkert meningen att jag ska uppfatta Kristin som en självupptagen och elak person, men det gör jag inte, lika lite som jag förstår den frånskilde makens Karl Mikaels känslor för henne, eller grips av någon större medkänsla för deras predikament.
Gestaltningsförmågan brister helt enkelt: Klingberg kan referera till ett separationsgräl som ”utdraget och uppslitande”, men återge det så att man känner den destruktiva logiken i ett sånt gräl – och jag har tyvärr en viss erfarenhet att jämföra med – det kan han inte. Har man någon gång gått igenom en skilsmässa med barn inblandade, har man någon gång legat och vridit sig i sängen en hel natt bara för att gå upp klockan fem och stirra på fotbollsresultat på text-tv, då måste man uppfatta Klingbergs skildring som en glättad variant av verkligheten.

Det är hela genren som spökar. Det är en oskriven lag numera att den yngre urbana medelklassens relationskriser ska behandlas med ett ironiserande, urvattnat Nick Hornby-idiom, helst med långa referenslistor till designmöbler, lägenhetsbyten på internet och annat ”typiskt”. Skruvade hämndintriger får ersätta det känslomässiga djupet (problemet var detsamma med pseudonymen Hans Koppels Vi i villa från i våras).
Bröderna Herngrens genomskinliga skugga vilar lätt över alltsammans, så att DN På Stan-världen aldrig får lov att skildras med annat än DN På Stan-tonfall.
Där däremot distans vore på sin plats, som i skildringen av Stockholms medievärld, där råder oreflekterad bloggåtergivning, som om det vore intressant i sig själv vad som sägs på ett releaseparty på Söder.
Det kanske det är också, om man tillhör de läsare som försöker räkna ut, eller redan vet, vilka Klingbergs romanfigurer ”i verkligheten” är. För den som är hänvisad till själva boken blir den en Lättläst-variant av något mycket svårlevt.