Fixa fint i hemma

Guider & inspiration till trädgård & hem.

Hitta drömresan

Massor av Sistaminuten finns här!

Storlek på text:
Skriv ut text
Foto: Anders Gustafsson Foto: Anders Gustafsson

Jon Fosse / Det är Ales och Sömnlösa

Annons:
FAKTA

JON FOSSE | Det är Ales och Sömnlösa | Översättning Urban Andersson | Albert Bonniers, 175 s.

Nils Schwartz finner Jon Fosses nya bok alltför rituell.
Gestalterna i Jon Fosses värld är nästan alltid enkelt folk med enkla vanor, boende på mindre orter, utan elaborerat språk och stora drömmar. Det är den sortens människor som bara skymtar förbi i romaner och aldrig har huvudroller på teatern. Lyfts de någon gång fram är det från ett idealiserat eller karikerat von oben-perspektiv, på ett idiom som inte är deras.
Jon Fosse har alltsedan debuten 1983 i en lång rad romaner och pjäser konsekvent försökt bryta mönstret och solidarisera sig med dessa de allra språkfattigaste genom att ställa sig på samma nivå, se med deras ögon, forma orden i deras munnar, gå in i deras kroppar.
Det är naturligtvis dömt att misslyckas, hans solidariska ambitioner intresserar bara den kulturintresserade medelklassen, någon folklig författare har han minst av allt blivit. Men intentionen är ändå värd att respektera, den ger allt han skriver en omisskännlig karaktär, en musikalisk minimalism där de enkla vardagsfraserna och de tafatta uttrycken växer utanför sina begränsningar, inte genom nya ord, utan genom omtagningar och rytmiseringar som skapar samma empatiska svängningar som den sjungande recitationen i gudstjänsten.

Det gäller bara för läsaren att ställa in sig på rätt svängningsfrekvens. Då läser man Fosses texter med kroppen, inte med intellektet. Jag måste medge att jag misslyckas med det i de båda korta berättelser Det är Ales (2004) och Sömnlösa (2007) som i dag kommer ut i en volym på svenska.
I den första framkallar en gammal kvinna i en liten kustby på Vestlandet minnet av sin man som uppslukades av havet för tjugo år sedan, ett minne som flyter samman med det öde som drabbade en liten pojke med samma namn två generationer tidigare.
I den andra anländer ett ungt ännu inte giftasvuxet par till den stora staden Bjørg- vin (Bergen) för att söka husrum där hon kan föda sitt barn. De möts med samma ogästvänlighet som en gång Maria och Josef, men Fosse drar inte bibelallusionen mycket längre än så.
I båda berättelserna är det Vestlandets natur och klimat som skapar den ödesmättade atmosfären av mörker och kyla. Döden genom vatten i det ena fallet, föderskans sociala utstötning i det andra. Ett rekviem och ett evangelium, utan religiösa övertoner.
Men den här gången förblir jag stum inför den repetitiva textmässan. Jag ser bara de rutinmässiga ritualerna.
Annons:
MEST LÄSTA ARIKLARNA PÅ KULTUR
Annons:
Annons:
Senaste artiklarna
BLOGG
Annons:
FREE DAWIT!
Annons:
Annons:
Mest lästa om kultur
Fler mest lästa om kultur
Senaste artiklar
Mest lästa
NOBELPRISET I LITTERATUR

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar:
Ajax loader

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar:
Ajax loader