Jag vill egentligen inte gilla Johannes Anyurus texter. Det är en reaktion på att hans poesi från debuten och framåt har blivit så förbehållslöst älskad, i hög grad befogat men ibland av suspekta skäl. Författare med utländska namn behöver inte så mycket mer än att nämna förorten för att bli högvilt i förgulligandekretsar. Intresset av att lägga vantarna på Anyurus poesi för skumma syften har dessutom stärkts av att han verkar bildad, med koll på antikens mytologi.
Den här initiala surmulenheten från min sida kan verka oseriös, men det ligger faktiskt en viktig poäng i att som kritiker ta avstamp i misstänksamhet: det finns saker att reda ut innan man börjar läsa, det finns alltid en författarimage, ofta pådyvlad den motvilliga författaren utifrån, att skaka av sig för att kunna bli ensam med texten.
När det gäller Anyurus nya bok rinner min irritation över mediebilden bort i takt med att jag läser den. I och med nya boken tillhör Anyuru definitivt ingen lättsmält poesikategori av förringad folklighet. Han är inte mindre språkmaterialist än exempelvis Johannes Heldén, som han har många likheter med, inte minst i den sorgsna främlingskänslan på gränsen till science fiction. Dessa båda poeter delar förmågan till ödslig fjärrsyn inför det totalt normala: ”Floddeltan av halogen strålar/ under städerna”.
Men Städerna inuti Hall är inte enbart ett storartat språkexperiment, den är också en vidareutveckling av metaforkonsten, och jag blir uppriktigt hjärteglad över Anyurus avväpnande och överraskande språkbilder.
Det händer visserligen att bildspråket snubblar in i new age eller rena magplask, men häpnadsväckande ofta gör Anyurus metaforer såna himmelsvida överslagshandlingar att jag häpnar. Och eftersom de samtidigt varvas med hasande realism och halvgalen vetenskapsjargong råkar dikten aldrig, trots sin ständigt närvarande surrealism, i fällan av det surrealistiska bildbombardemangets meningstömda meningsfylla. Bilder som ”Indiansommarens/ däggdjurskäke/ uppställd/ mot natthimlen” får mig att börja leta modernistiska höjdarpoeter i hjärnans skrymslen – är det samplat från någon, eller går det verkligen att uppfinna hjulet på nytt?

Diktjaget i boken – en person uppsplittrad i aspekter – är en blandning mellan erövrarhjälte och tragiskt odödlig vagabond. Han är ett slags tidsresenär, en utanför tiden- och geografinresenär, en odödlig odöd som ser allt både ur fågelperspektiv och mikroskopiskt. Aeneas förekommer som referens, den vandrande juden Ahasverus ligger också på lur, även om han inte nämns. Lås och låsningar, liksom förstås i förlängningen lagen, fängelset, våldet och kriget, är bokens stora teman: ”nästan allt är historien/ om erövringen”. Diktjaget befinner sig med jämna mellanrum i en polisbil, ibland, anar man, som kriminell, ibland som fångvaktare. Och en vacker, central bild får mig att misstänka att hela resan genom tid och rum utspelar sig i den drömhallucinerande hjärnan på en isolerad intern:
”I Hallfängelset ligger en fånge/ fastspänd med läderremmar/ i en isoleringscell/ sedan två år”.
Det handlar om hur språkets fångenskap i nött slentrian kan explodera i sin motsats, och för första gången på länge känner jag nytt hopp om språkmaterialismens möte med metaforen!