En av förebilderna till huvudpersonen Bernard i Johan Klings enastående film Darling från 2006 finns utan tvekan i Gustaf Frödings dikt ”Ett gammalt bergtroll”, hans kanske mest storvulna stycke om utanförskapet gentemot omvärlden i allmänhet och dess kvinnor i synnerhet.
Det är Frödings darling: den illusionslösa självinsikten om tragiken i den egna fysiken – och om det omöjliga i att nå drömtjejen, trots att hon inte som det andra småbyket pekar finger och flyr undan: ”Men hon var vänögd och mildögd / och såg milt på mig, gamle klumpkloss.” Den moderne Bernard drumlar hem från det sena kvällspasset på MacDonald’s med samma insikt som det gamla trollet på väg tillbaka till fjället: människornas varma värld är inte till för honom.
När Johan Kling nu romandebuterar med Människor helt utan betydelse är urscenen densamma. Inte heller Kling vill döda sin darling, även om Bernard här får gestalt av 32-årige Magnus, floppad frilansare i tv-branschen som under en dag flanerar sig igenom all den förnedring som ett stekarhett Stockholm kan erbjuda. På vägen möter han desillusionerade dekadensromantiker, nybakade medelklassresenärer och durkdrivna projektledare i glasburar. Ljuset i tunneln är kärleken Josefine, som i likhet med Eva i Darling försörjer sig som blaserad butiksexpedit på Biblioteksgatan.

Man kan inte påstå att Kling har gjort det lätt för sig; det är förstås svårare att känna empati med en medioker 30-årig mediepajas än med en frånskild, lätt fetlagd äldre man i Michael Segerströms gestalt. Det säger något om Klings nyvunna självförtroende att han vågar försöka. Och ännu mer om hans skicklighet att han lyckas.
Envetet – någon gång kanske med väl uppenbara åthävor – täljer han fram en liten ledsen pojke ur en vuxen mans kropp. Magnus är en av dem som bokstavligen får sitta kvar i baksätet medan livet går honom förbi.
Klings blick för detaljer gör att han kan fånga en människas hela livshistoria i en felriktad rörelse. Det fysiska obehaget tar sig samma självmedvetna uttryck som när Fröding skakar sitt galler eller Hjalmar Söderbergs flanörer nöter sulorna mot Stockholms nylagda trottoarer.
Jag tror inte att Johan Kling är omedveten om att många svårmodiga gymnasister bar just Hjalmar Söderbergs romaner i paletåfickan när de samlades på Ratatas spelningar under hans tid som musiker i gruppen i början av 80-talet.
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad”, skrev Söderberg i Doktor Glas. ”Jag ville väl bli älskad, som alla andra”, säger Magnus ett sekel senare. Mindre av köttets lust. Och mer av medieträlens obotliga ensamhet.

Men staden själv spelar sin egen roll också här: ett solblekt, öde och dammtorrt Stockholm, där spleenen kan vara något så banalt som två skrumpnande äpplen i ett sommarstängt skyltfönster på Surbrunnsgatan.
Handlingen – i den mån man kan tala om en sådan – är förlagd tio år tillbaka i tiden, till den 6 juli 1998. Kanske för att stärka den samtida sekelslutsstämningen, kanske för att hitta rötterna till den narcissistiska nyordning som komma skulle. Tv-branschen är förstås brännpunkten; som oansenlig ämbetsman i det moderna medieministeriet är Magnus som skakad ur Gogols kappa.
Dock utan revansch på slutet. Kling skriver varken satir eller sedeskildring, snarare ett individuellt sorgearbete om vår tids förakt för svaghet. Ett hjärta hänger på sin krok, den sjunkande solen förlänger skuggorna över staden.
Det är en fullvuxen liten bok. Man sträckläser den obönhörligen, men varsamt.