När man läser om överklassen känner man gärna ett behov av att positionsbestämma författaren gentemot hans ämne. Det är nästan en pavlovsk reflex att fråga sig huruvida författaren till överklassböcker skriver i ett slags kompensatoriskt ärende. I fallet Johan Hakelius, som nu skrivit 400 sidor om avlidna brittiska gentlemän, ofta från landsbygden, pockar den frågan på svar under den mycket underhållande läsningen. Johan Hakelius är själv uppländsk bondson och hans far Olle Hakelius är vad jag förstår gårdsägare i andra generationen och medlem i godsägarklubben Sveriges jordägareförbund. Familjenamnet härstammar från fädernegården Hacksta. Är Hakelius passionerade intresse för lantadel ett utslag av hans brott med den agrara familjetraditionen eller är det frågan om förberedande studier inför ett framtida övertagande av släktjorden? Ska Johan och Susanna överge sitt lantkök i Vasastan och bli storbönder?
Evelyn Waugh hade säkert kallat denna min misstänksamma undran för typisk svensk snarstuckenhet – i kapitlet om två generationer Waugh refereras Evelyn Waughs intryck av Sverige: ”jag är häpen över den saknad av nyfikenhet alla sorters svenskar visar inför alla ämnen”. Det är ju fullt möjligt att Hakelius drivs av rent historieintresse, men av de fynd som han redovisar i Döda vita män tillhör många en mycket specifik nittonhundratalsnisch, ”den brittiska squirearkin, det bärande skiktet av landägande gentlemän”.
Till skillnad från vad den frånstötande titeln antyder rör det sig knappast om några helgjutna monument.
De döda vita män som Hakelius talar om är djupt excentriska karaktärer – inte sällan bisexuella och politiskt problematiska missbrukarpersonligheter som försöker hitta en plats åt sig i den sekulära och klassupplösta moderniteten. Det sker inte friktionsfritt. Åthävorna formar en liten nittonhundratalshistoria.
Utöver nämnda far och son Waugh porträtteras sådana som James Lees-Milnes – sekreterare i National trust, den stiftelse som från 30-talet och framåt tog sig an uppgiften att rädda den brittiska lantadelns egendomar undan förfall. Och Iain Moncreiffe of that Ilk – rikssnobb och mentor för utgivaren av den engelska motsvarigheten till adelskalendern.
Att dessa marginaliserade karaktärer har ett eftermäle, en rik skatt av memoarer och biografier som Johan Hakelius öser fantastiska fakta och citat ur, säger nog något om skillnaden mellan den brittiska och svenska adeln och kanske om varför författaren föredrar den tidigare.

I allt sitt reaktionära förakt för samtiden har de anglosaxiska snobbarna en egenskap som gör dem till storslaget stoff för en både helt samtida och publiktillvänd litteratur: ”Han öppnade i stort sett aldrig sin mun”, skriver Auberon Waugh om sin pappa, ”utom för att säga något extremt roligt. Hans hus och liv roterade kring skämt.”