Joanna Rubin Dranger / Alltid redo att dö för mitt barn

Publicerad
Uppdaterad
Känsliga läsare varnas: I Joanna Rubin Drangers nya bok förekommer en passage där mödraskap framställs som rätt så fint.
Lugn! Det finns ingen anledning att känna sig kränkt! Att vara mamma skildras naturligtvis inte på dessa sidor som perfekt eller ens alldeles underbart. Däremot framstår det som en förbättring jämfört med livet före barnet. Så här:
Före (svart sida): ”Det här blir värdelöst, jag är värdelös, jag begår harakiri!”
Efter (vit sida): ”Det här blir inte så bra men det får duga.”
Före (svart sida): ”Jävla vårsolshelvete! Fuck you, hundäckel!”.
Efter (vit sida, utan ironi): ”Titta härliga solen, titta gulliga hunden!”
Före (svart sida): ”Jag måste komma igång snart jag måste komma igång snart jag måste komma igång snart.”
Efter (vit sida): Bokens jag har kommit igång.

Hon är en tecknande och författande småbarnsmamma. Bildsekvensen där hon kommer igång visar hon för en väninna som får ett raserianfall och skriker:
–Svikare!
Jag fattar hur väninnan känner. Moderskap ska inte vara bra. Moderskap ska vara skit och böcker om moderskap ska vara feelbad.
Feelbad är den dominerande litterära tendensen. Tänk Maria Svelands Bitterfittan, tänk Maja Lundgrens Myggor och tigrar, tänk Hans Koppels Vi i villa. Strängt taget är det nästan bara Joanna Rubin Dranger som sviker, genom att spetsa sin hälsosamt klara svartsyn med så mycket humor att man som läsare – varning igen! – skrattar högt gång på gång.
Nåja, Hans Koppel är förstås rolig, men livet i villa är skit. Familjesemester är också skit: I Helena von Zweigbergks Ur vulkanens mun gestaltas vilket inferno en helt vanlig charterresa kan utvecklas till bara man anstränger sig för att ta fram sitt allra sämsta humör.
Astrid Flemberg-Alcalás starkt och äkta mörka roman Och vet inte vart, om svårigheter för föräldrar och adoptivbarn att knyta an till varandra, skulle ha skakat om och stuckit ut betydligt mera i ett litteraturklimat där feelbad inte var en så slentrianmässigt obligatorisk konvention överallt – inte bara i litteratur utan i all analys och förståelse av verklighetens känslomässiga aspekter.
Dagspressens mjuka insidor är fulla av insikt om hur svårt allting är (nu senast lanserades kvartslivskrisen – det är svårt att vara 25 år). Adoption är ett kärt feelbadtema i kontexten: Att adoptera ett barn är riskfyllt, det är eller kan bli traumatiskt, det är skit kort sagt. Sällan eller aldrig kombineras problematiseringen av adoption med lite anspråkslöst jubel över att ett barn får ett hem.
Det dominerande temat i självhjälpslitteraturen i vår är skam och vrede och alla vet att livet i underklassförorterna är skit: Läs Still av Hassan Loo Sattarvandi eller Jens Lapidus kommande roman Aldrig fucka upp och fatta vidden. Men det finns rättvisa, livet på Östermalm är också skit. Fredrik Ljung debuterade för ett tag sen med Parasiten – en skildring av en finansvalp som fullständigt går ner sig i glamourens drogträsk – och snart kommer Efter festen av Jamel Hamou och Johan Schyberg, där partykvarteren kring Stureplan beskrivs som helvetets förgård befolkad av 100 procent totala idioter.
Vid en jämförelse är Hallonbäcken, Lina Forss sedeskildring av överklassen, en kvick och spirituell litterär njutning. Men lita på det: Att vara rik är skit. Inget är fint. Ingen har kul. Ingen är snäll. Någonsin.
Mångtydigheten och den paradoxala känslan av att alltings motsats finns i allt och att inget kan förutsägas eller förutsättas, denna paradoxala brokighet som kännetecknar livet och som vi brukade kräva av litteraturen för att den skulle kallas Litteratur – vi brukade kalla denna brokighet ”frihet från klichéer” – finns numera bara i verkligheten.
I förorten liksom i innerstan kan människan i verkligheten vara både hård och skön, och en människa i vilken livssituation som helst – oavsett kön, etnicitet eller klass – kan vara både snäll och ond. I böckerna är det enklare: Allt är skit.
Psykvården är skit: Berny Pålssons Känn pulsen slå bevisar det med emfas.
Karriär, media och politik är skit: Jenny Thulins och Jenny Östergrens gemensamma debutroman Vi som hade alla rätt, en dokuskröna om livet på tv-toppen, definieras på omslaget som ”undergångsroman”.

Feelbadlitteraturen tycks vara här för att stanna och jag älskar Joanna Rubin Drangers böcker för att hon bryter trenden. Att påstå att hon väjer för mörkret vore dock löjligt. Hennes Fröken Livrädd och Fröken Duktig är tvärtom alldeles för nere med mörkret för att ha en chans att svänga undan. De sitter i svarta gropen åtminstone halva tiden men Rubin Dranger gestaltar inte detta genom att underkasta sig feelbadtendensens tvingande diktat: Allt är skit, att vara högpresterande är skit, att vara kvinna är skit, att finnas till är skit.
I stället tar hon fram skrattspegeln.
Med hjälp av den skickas solkatter av bild och text igenom ett mörker som de flesta av oss känner igen: Prestationsångestmörkret, jag-räcker-inte-till-mörkret, allt-går-åt-helvete-mörkret, kroppsångestmörkret, allt-är-skit-mörkret.
Vad göra? Ska man skratta eller gråta? I livet är det en fin tumregel att välja skrattet om en valmöjlighet finns, och få i samtiden har som Rubin Dranger valt att applicera samma metod i sitt verk.
Jo förresten, Liv Strömquist, Nina Hemmingson och flera andra serietecknare gör det. Mycket är skit i Strömquists seriebok Einsteins fru men ingenting är någonsin tråkigt, inget är olösligt och människan har stor potential för godhet. Potentialen finns i hennes förmåga att lekfullt hitta oväntade nya lösningar på gamla problem.
Svaret på feelbadlitteraturens låsning – den börjar kännas som en sådan – är kanske alltså att de som skriver tvingas börjar rita också?
Att som tecknare vara tråkig är mindre tillåtet än att vara det som litteratör. Det finns något ”fint” med litterär tråkighet som kanske gör både skrivande och läsande blinda för att en bok inte är extra ytlig bara för att den lockar till skratt – eller extra djup, viktig, sann och bra bara för att den är feelbad. 
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag