Det är enkelt att beskriva Joan Didion som essäist: hon håller huvudet kallt. Eller som Jan Gradvall skriver i sitt efterord till Didions nyutkomna greatest hits-samling på svenska: ”Hon tittar skeptiskt på när flocken reagerar med instinkt och översvallande känslor.”
Didion är, bland mycket annat, en av de främsta uttolkarna av amerikansk kultur – hennes texter handlar om allt från John Wayne till hippierörelsen och Irakkriget, om ovanligt vanligt folk med vanligt ovanliga drömmar.
Att lära sig själv att leva är sammansatt av essäer från Didions amerikanska essäböcker, utom ett par texter som aldrig har publicerats i bokform. Ulla Danielssons översättning är vacker och smidig. Den som älskar Didion på engelska, kommer att göra det på svenska också.

I Sverige älskas Didion i stort sett av alla som har läst henne, och det är rätt många – hon är det som brukar kallas ”en lysande stilist”. Men, som Didion själv skriver, ”stil är karaktär”. Själv är jag inte så bedårad av lysande stilister, den svala elegansen i Didions stil stöter bort mig, jag söker en klokhet som är mer förtvivlad och klumpig, långt borta från Didions duktighet och obefintliga pinsamhet. Didion är nämligen virtuost opinsam – trots att hon mycket ofta använder sina egna erfarenheter som material klantar hon sig aldrig, trampar aldrig i klaveret, tumlar aldrig omkring på gränsen mot det löjligt överprivata.
Problemet med den lysande stilistiken är att den lägger sordin på läsarkontakten, förtar jämbördigheten och ersätter den med beundran.
Visserligen slipper man billiga tricks hos Didion – hon är inte inne på någon actionbetonad dramaturgi och vad gäller innehållet är hennes essäer föredömligt ointresserade av publikfriande spänning – men jag saknar blottandet i rytm och hantverk, känslan av att skribenten tar en risk i både tanken och skrivakten. Att vara ”personlig, men aldrig privat”, som det brukar heta när texter vet hur man ska föra sig i salongerna, står tyvärr i vägen för sårbarheten. Joan Didion pratar om sårbarhet och förhåller sig till den intellektuellt, men texten påstår snarare än förmedlar att den känner smärta.

Därför hade jag också bekymmer med Ett år av magiskt tänkande, Didions förra bok på svenska, som handlade om makens död och sorgen efteråt. Det är en text som intellektualiserar sorgen i stället för att gestalta den – kanske ingen brist i sig, men ett problem när mottagarna och marknadsföringen blandar ihop begreppen och tror att boken handlar om sorgen som känsla.
Didion är motsatsen till streetsmart. Jag tycker inte det är helt schyst av Gradvall att, som han gör i efterordet, dra flocken/drevet över en blodtörstig kam av instinkt och polarisera den mot Didions coolness. Men samtidigt är motsatt inställning inte heller okej: jag kan inte bara avfärda Didion som en soft och civiliserad intellektuell aristokrat utan känsla för den folkliga äktheten och sårbarheten.

Alltså känner jag mig kluven, och det är då jag hamnar i Didions garn på riktigt, för jag misstänker att det är exakt den känslan hon, med sin väloljade listighet, egentligen vill ingjuta i mig som läsare.
Didion strävar efter att luckra upp läsarens längtan efter svartvita motsatspar. När hon lyckas får hon det att suga till i magen på mig, jag hamnar i ett slags lågmält chocktillstånd, som i essän om hippies i San Fransisco 1967. En lätt road fältstudie av makrobiotiska LSD-knäppgökar med flummiga ideal färgas långsamt av diskret syrlighet och lågmäld samhällskritik och slutar med en smygande kalldusch på ett vardagsrumsgolv där Didion utan att göra något väsen av saken introducerar oss för en femåring flicka som går på LSD och peyote.

Men när stilen blir så behaglig att den förtar innehållet, som i en essä om Hemingway som visserligen berör men skulle kunna beröra så mycket mer om den inte var så estetiskt oantastlig, motverkar Didion sitt syfte: när man har lämnat feelingen i den sköna läsakten bakom sig är den kvardröjande insikten förvånansvärt blek.
Det är en svår balansgång att läsa Didions essäistik. Om man bejakar den lysande stilistiken och låter dras med i dess harmoniska flöde har man definitivt gjort texten en otjänst. Den enda rimliga inställningen till Didions texter är faktiskt surmagad misstänksamhet: att inte älska och njuta av dem utan i stället ge dem en chans till motstånd. Att vägra låta sig manipuleras av det vackra språkets skönsång. Där uppstår det intelligenta och känsliga samtalet.

FOTNOT: I morgon samtalar Jan Gradvall, Marie Peterson och Mattias Göransson om Joan Didions författarskap. Kulturhuset i Stockholm, 19.00