I ärlighetens namn händer det att jag längtar tillbaka till Tingstens tid. När man – mitt i vardagslivets blåtimme – ska trassla på ett par stridslystna strumpbyxor, delta i den mediala kakofonin och samtidigt truga in fiskpinnar i tre missnöjda munnar som befinner sig i evig och ljudlig tvist med varandra.
Sådana sysslor tyngde sannolikt aldrig Herbert Tingsten. Männen i hans generation gick direkt till kontoret, därifrån till en samvetsbefriad sexa på Riche och sedan hem till rökrummet för att raffinera teserna i sina väldiga verk om Dante eller demokratins idéhistoria.
”Mitt viktigaste initiativ var att be Barbro Alving gå med till lunch på W6 för prat och restauration”, skriver Tingsten själv om sin första, utfestade dag som DN:s chefredaktör i sina fascinerande memoarböcker.
Anteckningarna om dottern Kaj, hans enda barn, upptar uppskattningsvis en av samma böckers 1300 sidor. Hans kärlek till djur, däremot, fyller flera sidor; särskilt betygar han sin ömhet för de australiska koalabjörnarna.
Nancy Tavsan, 18, blev förföljd och mördad på vägen hem från en fest i Göteborg. Foto: Privat
Denna för dagens förhållanden skriande obalans ligger som underton i den bok som Kaj Tingstens yngsta dotter Jill Tingsten Klackenberg ger ut i dag, en lågmäld släktberättelse som försöker fylla det tomrum som hennes morfars starka närvaro i offentligheten lämnade efter sig i privatlivet.
Kanske är det också en anklagelseakt? Tingsten Klackenberg beskriver sin mors liv som ett ständigt och frustrerat sökande efter sin beundrade pappas bekräftelse – hon växte upp i tämligen kylslagen salongsmiljö hos sin mamma och styvfar, hade sporadisk kontakt med sin far och sögs med tiden in i ett allt tyngre alkoholmissbruk i en av Tingsten finansierad våning på Östermalm.
Kan alltså det som Jill Tingsten Klackenberg berättar generaliseras till en berättelse om hur en frånvarande far kan förstöra ett barns liv?
Vad skilde Herbert Tingsten från andra av den generationens män – Ingmar Bergman, till exempel, minst lika känd och säkerligen minst lika frånvarande? Och hur mycket av det som blev dotterns livstragedi var frukten av en tidsanda som accepterade sjappande pappor, och hur mycket var resultatet av en brist på personligt ansvar hos en man som stred sturskt mot världens diktaturer men valde att blunda inför sin egen dotters privata
misär?
Herbert Tingsten skriver själv i memoarerna om ”det lugn, den serenitet som egocentrismen reser mot yttervärlden”, och kanske är det svaret på hans och många andra mäns förmåga att avskärma sina liv från sina barn.
Dessutom fick Kaj Tingstens ganska solkiga liv förstås ett slags litterär lyftning av den aura som stod kring pappan. Precis som ”furierna” – Tingstens egna motsvarigheter till Bergmans ”dämoner” – har en annan dramatisk dignitet än en vanlig
villaägares ågren.
Vad gäller alkoholmissbruket tycks dessutom alla genetiska förutsättningar ha varit för handen. ”Supandet” var en urkraft som Tingsten aldrig hymlade om men höll i schack med maniskt arbete. Förutom sitt arbete läste han 200 böcker om året, 150 sidor om dagen, reste och skrev, skrev och reste. Hans status som intellektuell superkändis var av ett slag som är otänkbar i dag.
”Herregud, jag är ju faktiskt Tingstens dotter”, utropar Kaj när hon kommer för att plugga i Uppsala.
Det fortsatte hon sedan att vara, även efter anslutningen till det lokala a-laget på Östermalm, och hennes förhållande till fadern följer samma mönster från barndomen till vuxenlivet: hon klär upp sig inför deras möten, men återvänder besviken.
”Vad var hennes tankar om en fjuttig vardag mot en briljant ledare om samregeringens förtjänster i Dagens Nyheter.”

Vem bär skulden till att en människas liv blir som det blir? En närvarande mor med alla sina brister? Eller en frånvarande, idealiserad far?
Jag är inte säker på att Jill Tingsten Klackenbergs undersökning är unik i sin skildring av ett sargat och sorgset barns mekanismer eller att den dramatiskt förändrar bilden av vare sig Herbert Tingsten eller andra frivilligt flyende pappor. Men det är en uppriktig och spontan bok, anslående i sin omedelbara mänsklighet.
Det den lämnar efter sig är en insikt som snarast kan fungera som ett slags trafikskylt i vardagslivets trappmaskin.
Barn är mjuka. Människor hårda. Kör försiktigt.