Palmemordet är för svenska kriminalförfattare ungefär vad Tempelriddarorden är för Dan Brown-genren – förr eller senare måste de ta sig an det, för att visa att de menar allvar.
Men att Jens Lapidus går den vägen har förmodligen med det ökända andrabokssyndromet att göra. Gigantiska förväntningar från press och allmänhet, känslan av att inför hundratusen åskådare försöka använda de finter man i lugn och ro kunnat nöta in hemma i villaträdgården: det är en nervös situation och att ge sig på det största och mest utmanande ämnet i genren är ett sätt att tackla problemet.
Funkar det? Ja, här finns precis allt som gjorde Snabba cash till succé. Det James Ellroy-inspirerade staccatospråket med bortopererade hjälpverb, den moraliskt neutrala blicken – den desillusionerade snutens frustration över juridiskt finlir som tillåter brottslingar att gå fria är en precis lika förståelig känsla som Albysnubbens aggressioner mot svennesamhället som pissar på honom.
Men i stället för att hålla sig till den kriminalitetens lilla värld han skildrade med sån sakkunskap vill Lapidus gripa sig an de stora, allvarliga frågorna, Palmemordet och könsmaktsordningen (här möter vi den radikalfeministiske ex-legosoldaten som läser Sara Stridberg och tycker hon har rätt, fast hon skriver ”jobbigt”).

Det kunde bli ett problem, för en styrka med debuten var att Lapidus så uppenbarligen ignorerat en viss sorts allvarliga frågor – vem som har ”rätt” att använda ett visst språk, vem som har ”rätt” att skildra förorten, sånt som med tröttsam regelbundenhet debatteras så fort de här ämnena kommer på tal.
Snabba cash blev så bra för att Lapidus helt enkelt sket i det där, satte ihop sitt eget språk med den litterära effektiviteten som rättesnöre. Den suveräna attityden har han med sig här: språket vill genomgående karaktärisera den som beskrivs, men Lapidus kan lika gärna låta Albykillen bli ”approcherad” mitt bland alla shunnar och homies och konstatera ett en annan figur lever i ”Hobbes värld” trots att det möjligen inte är en reflektion han själv skulle ha gjort.
Det gör att det funkar här också, trots att intrigen är så komplicerad att man efteråt knappt minns hur allt hängde ihop, förutom att det gick fort hela tiden. Palmemordet har som bakgrundsstory samma syfte som språket: suggererar fram en känsla, frambesvärjer en autenticitet i en litterär värld som helt lever på atmosfär och lägger mindre vikt vid personskildringen. Lapidus använder sig av klichéer – den rebelliske förortskillen, den korrupte snuten som sörjer sin sossefarsas gamla hederliga Sverige – på ett sätt som gör att man i ögonblicket köper dem, men inte minns mycket av dem efteråt.

Det imponerande detaljarbetet spelar samma roll. När en av Lapidus figurer rymmer från en häktningsförhandling, då krossar han inte bara fönstret i rättssalen, utan slår bort de vassa glaskanterna med en lagbok för att inte skära sig. När en match står på i bakgrunden på snutarnas fik i Liljeholmen, då är det inte vilken match som helst, utan Fiorentina–Cagliari i italienska ligan, med dansken Martin Jörgensen som målskytt. Att just den matchen inte, som påstås, spelades i juni (då förresten Serie A har uppehåll), utan den 30 oktober 2005 är förmodligen en väldigt småsint invändning.
Vad det syftar till är att skapa en sammanhållen värld, med omedelbart igenkännlig atmosfär, precis som hos de stora förebilderna Ellroy, Lehane och Pelecanos. Trådarna vävs tillbaka till Snabba cash, lämnas dinglande för att kunna tas upp igen i nästa bok: man får hela tiden intrycket av att ett mycket ambitiöst ”work in progress” målmedvetet håller på att byggas upp.
Att sen Lapidus illusionslösa ”Stockholm Noir” skiljer sig så tydligt från Sjöwall-Wahlöös Stockholm är ett faktum man kan dra vilka slutsatser man vill om. George Orwell skrev en gång att han skulle bli mycket orolig om den hårdkokta amerikanska stilen – ”en totalitär tids dagdrömmar” – någonsin blev accepterad i Europa.

Vad han underskattade var sina efterkommandes förmåga att röra sig mellan världsbilder. Han kunde inte föreställa sig en värld där intelligenta och hyggliga människor använder sig av den hårdkokta världen för dess rena underhållningsvärde, samtidigt som de själva har full tilltro till att det ska komma vatten ur kranen där hemma och polisen ska komma om man har inbrott i källaren. Stockholm Noir är naturligtvis en fantasi det också, men ah, vad vi törstar efter den.