Jag skriver den här texten i Grado, en badort utanför Trieste. Jag är fullt medveten om det ironiska. Som varje sommar har jag använt min patetiskt bristfälliga italienska till att försöka konversera slaktare och grönsakshandlare. Om jag inte aktar mig kommer jag att förvandlas till en sådan medelålders livsnjutare som skriver böcker om pittoreskt rörmokeri och charmig analfabetism.
Det är bara en medelklassigare version av de turisteländen som befolkar Jennie Dielemans plågsamt drabbande Välkommen till paradiset.
Enda avvikelsen är att norra Italien är rikare än Sverige.
I allmänhet föredrar ju turismen ojämlikhet åt andra hållet: man åker från ett rikt land till ett fattigt.
Annars blir det för dyrt, något som upprepas i svenska chartergenomgångar varje gång ett klassiskt resmål – må det vara spanska solkusten, Bulgarien eller Thailand – ökat sin inhemska levnadsstandard och efterföljande prisnivå så att det inte längre framstår som lika löjligt billigt att just där hiva stora stark eller paraplydrinkar på stranden. Då blir genast något annat, fattigare, land, aktuellt för våra semesterdrömmar.

Dielemans går med återhållen vrede igenom ett antal av de moraliska och politiska problem som turismen ofrånkomligen ställer oss inför, men som vi oftast väljer bort att se. Ryggsäcksturismen kommer kanske allra sämst ut, med sin föregivna jakt efter det äkta. Vi vill se det ingen annan sett förut, men eftersom alla redan har sett allting förut, vill vi åtminstone kunna låtsas att vi upptäcker öde stränder eller okända kulturer.
 För att leva kvar i den illusionen ser vi helst att de grupper som är tillräckligt exotiska, tillräckligt charmfullt fattiga, konserveras just sådana.
Bryter de mot den outtalade överenskommelsen slutar vi åka dit. ”Det blev så kommersiellt och likriktat.” De ädla vildarna ska fortsätta att vara ädla vildar om de ska få våra pengar.
Hur mycket pengar det nu egentligen handlar om. Backpackern ser prutande och superfynd som själva essensen i det smarta resandet, oavsett hur mycket man egentligen värderar upplevelser eller varor till, och stora satsningar på charterturism är inte heller särskilt lukrativa för lokalbefolkningen. De stora hotellkomplexen är internationellt ägda och köper inte sällan in det de behöver på just internationella marknader. I fattiga länder tas oftast liten hänsyn till den inverkan på miljön som hotellbyggena innebär, och alternativa försörjningar, inom fiske och jordbruk, försvinner. Kvar finns tjänstejobben, som städare, trädgårdsskötare, servitör. Ibland okej betalda, ibland inte.
 Den ökande trenden med all inclusive-resande gör dessutom att nästan alla vinster går till hotellen och reseföretagen.

Inget av detta är egentligen nytt. Torun Elsrud, sociolog i Lund, beskrev i sin avhandling om backpackers från 2004 precis hur västerländska turisters sökande efter det äkta tvingar kvar människor i exotiserad fattigdom. Dielemans har själv till och med tagit upp bokens potentiellt mest upprörande uppgifter, om hur barnflyktingar från militärdiktaturens Burma bygger upp svenskarnas turistparadis Khao Lak efter tsunamin, i en artikel i Aftonbladet. De thailändska myndigheterna ser mellan fingrarna och kräver möjligen flyktingarna själva på lite extra slantar för att inte kasta ut dem ur landet.
Artikeln fick knappt någon uppmärksamhet alls. Allas vår tsunami-hjälte Lottie Knutson på Fritidsresor sade att hon inte alls kände till några barnarbetare och att de slutat flyga dit. Sedan var det färdigpratat.
Inför vintern 2008 kan man åka med Fritidsresor till Khao Lak igen. Och Thailand har infört ännu hårdare regler för flyktingarbetarna. Men vem vill förstöra bilden av paradiset?