Det verkar vara melankolins år. Efter Karin Johannissons Melankoliska rum kommer nu Jean Starobinskis Melankolins spegel. Tre läsningar av Baudelaire i översättning av Jan Stolpe. Efterordet är skrivet av Anders Olsson, som redan 1992 tillsammans med Daniel Birnbaum gav ut Den andra födan, en lång essä om melankolin. Där ingick för övrigt en intervju med just Jean Starobinski. Daniel Birnbaum var i vintras curator för triennalen i Turin. Tema? Melankolin, förstås. Och på Grand Palais i Paris gjordes häromåret en lärd generalmönstring av den svarta gallan. Kanske är det inte melankolins år utan dess eviga återkomst.

Om både Karin Johannisons bok och Den andra födan var fulla av vidsträckta, vindlande idéhistoriska utblickar så är Starobinskis Melankolin i spegeln däremot vigd åt täta, täta, minutiösa och komprimerade närläsningar av tre dikter i Det ondas blommor. Och Anders Olsson bygger vidare på Starobinski med tolkningar av Lindegren, Forssell och Ekelöf. Båda demonstrerar en läsart som man befarar är på utdöende.
Melankolikern är en trög och tungsint grubblare men också en diktare. Starobinski bearbetar i sin mortel tre dikter av Baudelaire och där glimmar spegelskärvor som metaforer för melankolin, både som motiv och i dikternas byggnad och symmetrier. Men den gäckande spegelbilden reflekterar också en ironi: är speglingen sann eller en skenbild, och vem speglar sig i vem? Jaget blir ett spel av masker – och speglingarna multipliceras i de moderna exempel Anders Olsson läser.
Hur kan melankolikern hantera sin känsla av förlust? Victor Hugo menade att ”melankolin är lyckan över att vara sorgsen” men Anders Olsson skymtar också en dystrare utväg i hämnden, våldet och jakten på syndabockar.

Konstnärskap, melankoli och spegelbild: tänk att det är en så envis konstellation! Också i samtidskonsten är spegeltemat ett tydligt spår, till exempel i den ömsesidiga speglingen mellan Site och Non-Site hos Robert Smithson, i Dan Grahams glaspaviljong utanför Moderna Museet eller i Fredrik Wretmans reflekterande vattenytor.
(Bara en randanmärkning till Jan Stolpes förnämliga översättning: det talas där om dandyn, ”vars främsta intresse är den egna toaletten”. En yngre läsekrets som inte är förtrogen med toalettens dubbla betydelser kan få den besynnerliga bilden av en dandy med en dassborste i handen. I två nya översättningar av Baudelaires egen text om dandyn har översättarna löst dilemmat på olika sätt: den ena genom att behålla den franska stavningen ”toilette”, den andra helt enkel genom att översätta ordet med ”kläder”).