Jag önskar att det fanns nåt nytt att säga i ämnet. Men när Jan Guillous nya bok dunsar ner, lika punktligt som en dansbandsskiva, är den stilistiska variationen gentemot föregångarna ungefär densamma. ”Kramgoa låtar 40” ersätter ”Kramgoa låtar 39”, och som vanligt handlar det mesta om kapellmästaren själv, som står där i bakgrunden med underarmarna över bröstet.
Det brukar heta att man ska bortse från författarens personlighet när man recenserar hans böcker, men somliga författare gör det svårt för en.
I denna bok möter vi, som vanligt, en romanförfattare som aldrig håller sig för god för att göra upp personliga räkningar i förbifarten – med Thomas Bodström (”inget ljushuvud”, ”måste ha genomfört sin advokatutbildning i Nordkorea”), med ”regeringspressen”, med ”liberala ledarskribenter” och så vidare.
Men den orubbliga självtillräcklighet som säkert är en tillgång för kvällstidningskrönikören är, som vanligt, ett handikapp för människoskildraren. Romanfigurerna gestaltas genom att påläggas attribut, dialogen växlar mellan det högtravande och det banala, interaktionen mellan personerna är aldrig mer än funktionella rondeller på intrigens sexfiliga autostrada.
Mest typisk för författaren är dock hans figurers närmast bedövande duktighet. Superagenten Hamilton och stjärnjournalisten Ponti har här slagit sina påsar ihop med en före detta främlingslegionär (tillika internationell bestsellerförfattare) och en kvinnlig polisinspektör (dessutom ”Sveriges bästa förhörsledare”). De föreläser eller ironiserar tungt med sin skapares lätt igenkännliga röst och belönas med iscensatta triumfer och över hela världen tv-sända hyllningar. Som bonus bjuds läsaren på information om Saudiarabiens flygvapen, tillverkningen av registreringsskyltar för bilar och vilket vin som passar bäst till kronhjortsfilé.

Det finns något avväpnande i allt detta, något som påminner om att det bakom krönikören med underarmarna finns en spinkig liten kille som slår i familjeencyklopedin efter fina ord och drömmer om en slutlig, tv-sänd revansch på översittarna från skolgården.
Man kan hävda att det alltid är dessa krafter som drivit äventyrslitteraturen och att Guillou varken är sämre eller bättre på att sätta ihop en medryckande intrig än Tom Clancy, John Grisham eller nån annan av hans internationella motsvarigheter.
Det som ger Guillou hans status – och som gör att ni läser den här recensionen samma dag boken kommer ut – är dock hans status som samhällskritiker och samtidsskildrare. Men om man nu vill ha underhållningslitteratur med vänstertendens kan man väl lika bra läsa överlägsna stilister som John Le Carré eller James Ellroy? Och om man tycker att det behövs ett problematiserande sätt att se på ”Kriget mot terrorismen” – den helt rimliga poängen i Men inte när det gäller min dotter är att västallierade Saudiarabien är den jävligaste skurkstat och terroristfostrare man kan tänka sig – kan man ju numera se ämnet behandlat i mångfasetterade amerikanska filmer som Syriana.
Det känns inte som om Hamilton behöver gå ur graven för att berätta mer.

Huvudproblemet förblir att Guillous böcker presenteras som det ”hederliga hantverk” de inte är. Det är bara sant om man betraktar litteraturen från ett rent industriellt perspektiv och ser produktionstakt och lättlästhet som självändamål.
Men naturligtvis är det ett marknadsföringsknep, på samma sätt som halvfabrikat alltid framställs som produkter av kärleksfullt hantverkskunnande och vältummade familjerecept.
Jan Guillou förblir den svenska litteraturens svar på Mamma Scans köttbullar.