Ett skepp kommer lastat med litteratur. Och få skrivande skippers lastar så hårt som Jan Arnald, även känd under deckarpseudonymen Arne Dahl. I Arnalds senaste renodlade roman Barbarer från 2001 – som jag personligen håller för en av förra decenniets bästa svenska romaner – bestod godset huvudsakligen av elegier av Ovidius.
Den bok han ger ut i dag, Intimus, inleds med att segelfartyget ”Trinculo” på 1800-talet lider skeppsbrott utanför Australiens kust. Den som känner igen både namnet och scenariot från Shakespeares drama Stormen har alltså hittat första nyckeln till den litterära lek som sedan löper genom hela romanen.
Att kalla kompositionen medveten vore ett understatement. Shakespeare lägger byggklotsar med Haydns stråkkomposition Jesu sju sista ord på korset och interfolieras av mer eller mindre fiktiva berättelser som far rastlöst ut och in ur världshistoriens tid och rum. Bibelcitat krockar med smileys på nätet. 

Själva handlingen är en kärlekshistoria med förhinder. Ganska grava sådana. ”Ferry” och ”Mirra” – för Shakespeareläsaren lätt identifierade som Ferdinand och Miranda – har haft ett magiskt kärleksmöte på en beach i Australien för tjugo år sedan, men sedan skilts åt under mystiska omständigheter. De omständigheter som åter leder dem samman är inte mindre mystiska; bland annat ger de upphov till bibliska associationer om Adam och Eva, långfredagsundret, himmel och helvete. Miljöerna från down under, i motsatslandet Australien, används för att vända världen som vi känner den uppochner.
Dessutom är det spännande. Jan Arnald är – trots sin beläsenhet – ingen huvudfoting, kanske ännu mindre i dag efter elva handgripliga kriminalromaner. Intimus är en romantisk fullvoltare, en dans på högspänningsledning som sprakar av mänskligt kontaktsökande. Den inledande skildringen av huvudpersonernas leda vid vardagslivet har konkret bottenkänning; inte minst bilden av Ferdinand som ett slags småstadens Don Draper, med sitt dunkla förflutna och den bleka tomheten bakom fasaden.

Dessutom navigerar Arnald i en arkipelag i den inhemska litteraturen som i dag är betydligt mer trafikerad än när Barbarer mötte kritisk motvind för tio år sedan. Carl-Johan Vallgren och John Ajvide Lindqvist, bland andra, borde ha vant också svenska romanseglare vid att alla sjökort inte kan läsas bokstavligt. Allt är inte vad det synes vara. Det finns partier i Intimus som osäkrar den svindel som bara skickligt skildrade osannolikheter kan göra.
Romantisk fantastik? Eller fantastisk romantik? Det är allt eller inget. Jag har denna gång en viss förståelse för den som tycker att Jan Arnald kapsejsar under en alltför tung barlast av litterär listighet, liksom jag erkänner min frustration över att alla tampar i slutändan inte fästs med samma logiska knopar som man blivit bortskämd med när den virtuose Arne Dahl angör bryggan.
Jag väljer trots det att hålla mig kvar vid masten, inte bara för att Intimus surrar fast en lika hårt som någon av Dahls deckare eller för att man drabbas av en intensiv önskan att tron, hoppet och kärleken ska segra till slut.
Arnald vore nämligen inte någon riktig romantiker om han inte också kunde trixa med ironin: ”Och allt är en kliché. Allt är en härlig jävla kliché”, heter det när stormen drar in över slutscenens oändliga sandstrand.
Trollkarlen bryter sin stav. Och ändå: en annan värld är möjlig.