Jag har en ask med fint grängade pappersark med blålila kantrand, en rest från mitt liv som brevpappersfetischist. Men de här pappren används fortfarande, det är på dem jag skriver kondoleansbrev, med frimärken med motivet ”cumulonimbus”, ett svart hav, ett skepp, en fräsande blixt.
Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en bok som under florstunn fiktionstyll kallas roman.
Jag går bara ut en stund handlar om en av livets svåraste erfarenheter, att sörja något som omvärlden inte riktigt erkänner, och boken är formgiven som mina sorgebrevpapper. Mörkt violetta streck, sorgens färg liturgiskt, och strecken kunde vara graviditetstestets magiska utslag.
Romanens huvudperson Isobel skriver om sitt liv som ung, begåvad, lyckligt gift.
Det är Stockholm, detaljerade maträtter, långpromenader, glas med riesling, semesterresor med bikini, ett gott liv som klippt ur mäklarannonserna. ”Vi var en parodi på det lyckliga medelklassparet. Vi njöt av den där parodin."
Men när paret vill ha barn (idiotordet ”bäbis” används faktiskt) blir mäklarannonsen vattenskadad och skrynklig. Det går inte så bra. Barnet blir inte mera än ett mycket missbildat foster som aborteras och sprids i en minneslund. Hon hette Stella och romanen beskriver de irrationella känslorna efteråt. Att vara övertygad om det riktiga handlandet, men ändå välja att säga att man dödat sitt barn. Skulden över makten, den känslan erkänns sällan och ledarskribenten Isobel Hadley-Kamptz inlägg i abortdebatten har varit viktiga för att hon vågat. För döden inträder ofta i våra liv just när det moderna reproduktionsprojektet skulle skydda oss från allt ont, och ”döden och kärleken envisas med att finnas på exakt samma punkt i världen”.
På 70-talet handlade rapportböckerna om människans plats i världen, medan en rapportbok i dag, och jag tror
Jag går bara ut en stund ska läsas så, handlar om hur världen flyttar in i oss. Hur ideologier och tankemönster inympas i vårt tänkande, hur kameleontiska vi kan bli. Det är därför som en hybridbok som den här känns som fiskad ur nuets flod – lite blogg, lite essä, generationsdokument, utkast till reportage och ledarkrönikor.
”Ett barns liv är föräldrarnas dikt. De inte bara avlar sitt barn, de tänker ut det också”, skrev den holländska författaren P.F. Thomése häromåret i boken
Skuggbarn om en död spädbarnsdotter. Det Isobel Hadley-Kamptz söker är ett uttryck för förlusten av inte bara ett blivande barn, utan också dikten om henne, alla fantasier och drömmar om vad hon skulle vara. Att göra henne levande igen, innan hon får försvinna, som barn som lär sig hantera frånvaro genom tittut-lekar.
Det är lätt att gå bort i sig i den nästan nervöst redovisande texten, här finns allt med av vardag, telefonsamtal, repliker, drivande associationer och den gamla vanliga otroheten som smärtstillande. Hadley-Kamptz vet vilka risker hennes stil och ämne löper: ”Den stereotypa kvinnligheten är min emotionella bakgård."
Men inuti all denna vadderade samtid med sin självkommenterande berättarröst gömmer sig en liten mörk bönbok, ett vittnesbörd om att förlora sin förtröstan.
Ulrika Milles
kulturen@expressen.se
Ulrika Milles är litteraturkritiker på
Dagens Nyheter.
