Det var inte bara en märklig roman som upptäcktes när Irène Némirovskys dotter efter mer än 60 år tittade närmare på papperen i den resväska modern lämnat efter sig när hon deporterades till Auschwitz – den roman som heter Suite Française (svensk titel Storm över Frankrike) och blivit en världssuccé.
Det var också ett betydande, men bortglömt författarskap som återupptäcktes. Némirovsky (född 1903) hade givit ut en rad romaner i Frankrike efter debuten 1927, fyra av dem översatta till svenska. Men under efterkrigstiden var det i stort sett tyst om henne, som om också hennes verk hade gått upp i rök i Auschwitz. Kanske ville fransmännen av ren skam inte bli påminda om författarens öde.
Men Suite française har postumt gett Némirovsky en andra, retroaktiv författarkarriär. Hennes romaner ges ut på nytt och översätts till många språk. På svenska kom i fjol de båda kortromanerna Balen och Höstflugorna och i dag ges den självbiografiska romanen Ensamhetens vin (1935) ut, alla i nyöversättning av Dagmar Olsson.
Némirovskys alter ego heter Hélène Karol och berättelsen följer hennes liv från barndomen i en mindre ukrainsk stad till hennes frigörelse från familjen i Paris när hon är tjugo. Fadern är en rysk-judisk fabriksdisponent som gift sig med dottern i en borgarfamilj på dekis. Genom affärer och spekulationer skaffar han sig en ansenlig förmögenhet och familjen flyttar till en paradvåning i Sankt Petersburg. Oktoberrevolutionen tvingar dem på flykt till Finland, varifrån de så småningom tar sig till Frankrike, där fadern efter att ha spelat och spekulerat bort sin förmögenhet dör i lungsot.
Hélène är en intelligent och självmedveten flicka genom vars blick de växlande miljöerna iakttas med pregnanta detaljer. Fadern skildras med distanserad ömhet, modern med glödande hat. Jag har sällan läst en roman med en så laddad mor-dotterrelation. För modern är barnet bara en irriterande belastning i hennes konsumistiska och erotiska utsvävningar, vilka överseende, om än grälsjukt, accepteras av mannen, men inte av dottern.
Med på flykten till Finland är moderns senaste älskare, en femton år yngre kusin, vilken Hélène senare ska pröva sin egen attraktionskraft på, dels för att förödmjuka modern, dels för att stärka sin självkänsla. Némirovsky döljer inte sitt alter egos narcissistiska och manipulativa drag i hennes frigörelsesträvan.
Fastän hon skriver på franska och är uppfödd på fransk kultur, är Némirovsky djupt nedsänkt i en rysk berättartradition – för västerländska läsare lika exotiskt avlägsen som intimt berörande.
