Inger Christensens namn var ett av de som ofta brukade nämnas när kritiker blev tillfrågade om vem som borde få Nobelpriset. Jag gjorde det själv, de år jag inte gitte nämna Thomas Pynchon. I år vet jag inte vad jag ska komma på. För tyvärr dog Christensen i vintras. Utan pris.
En viss tröst erbjuds av att hennes genombrottsverk, Det, nu ges ut i översättning. Om än dess potentiella svenska publik nog var större 1969, när boken var ny, än nu.
Christensen skrev mer omedelbart tillgängliga diktsamlingar senare – den ofta citerade Alfabet, sonettkransen Fjärilsdalen – men Det var hennes mest inflytelserika bok och det främsta exemplet på vad som i Danmark kallas ”systemdikt”. Tryckt i många upplagor och föremål för många litteraturvetenskapliga artiklar. Citerad på husväggar och i rocksånger. Den börjar:
Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare. Blir till. Blir till det och det och det. Leder vidare än det. Blir annat. Blir mer. Kombinerar annat med mera och fortsätter att bli annat och mera…

Och, så, ur det lilla ordet ”det” – språkets mest ospecifika, som kan syfta på nästan vilket ting, vilket sammanhang eller vilken process som helst – växer ett helt universum. Det liknar en biblisk skapelseberättelse, det liknar hegelsk dialektik, det liknar inordnandet av världen i ett naturvetenskapligt system.
 Först ljus, vatten och jord; sedan växter och djur och med dem liv och död:
…lansettfiskar, manteldjur, mossdjur, död, rundmunnar rockor bredmunnar fisk, försvinnande, paddor, ormar, mjukt försvinnande, formlösa, ödlor jätteödlor flygödlor…
Och sedan människor och deras städer och samhällen. Och då är vi fortfarande bara i prologen, ”Prologos”, som i och för sig kanske är den mest imponerande delen av verket. Efter den följer huvudavdelningen ”Logos”, med 192 kortare dikter ordnade i ett system av 3 x 8 x 8 avdelningar, med olika stilar (från rimmade terziner till absurda telegram) och motiv. Varefter boken så klart avrundas med en ”Epilogos”.

Centrala teman är förhållandet mellan språk och värld, förtryck och uppror, människa och människa. Boken är starkt präglad av det 60-tal den skrevs i – strukturalism, Vietnam, alternativ psykiatri, och så vidare – men kan inte reduceras till någon enkel ideologi. Den uttrycker en frihetlig livskänsla som söker utlopp i skapande, kärlek, revolt, utopi, orgasm; samtidigt som dess stränga komposition håller allt på plats och hindrar det från att flyta ut i formlösa fantasier.
Om boken inte längre på samma sätt kan tala till tidsandan, så förblir den ändå en kraftfull demonstration av poesins möjligheter. Själv slås jag av hur mycket av det bästa från de senaste tio årens smalare svenska poesi (till exempel en Raattamaas urbanitet och formvariationer, en Johan Jönsons energi, en Ida Börjels torra humor) som man kan återfinna förenat i detta breda danska 60-talsverk.

Att översätta från ett närliggande språk är ofta vanskligt. Marie Silkeberg är originalets ordval och ordföljder trogen, men har inte fullt ut kunnat återskapa alla rim och matematiska kompositionsprinciper. Det är det inte mycket att säga om.
Däremot kan man anmärka på sådant som att ordet ”öde” orsakar onödig förvirring, eftersom det får översätta både danskans ”øde” och ”skæbne”.
Det sistnämnda är alltså ”ödet”; det förstnämnda både ett adjektiv ”öde, ödslig” och ett substantiv ”öken, ödemark”, vilket ofta hade varit en bättre översättning.
Dylika randanmärkningar förringar dock inte helhetsintrycket av en stor bok, med universella anspråk. Vars lilla titel är värd att lägga på minnet. Det.