Det var en grinig gammal gubbe som i december 2002 reste till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Åtminstone att döma av den dagbok han förde från 18 mars 2001 till 18 oktober 2003, vilken nu finns i svensk översättning: Från Budapest till Berlin. Under de där åren tvingar hans parkinson honom att motvilligt gå över från handskrift till laptop, hans fru har fått metastaser från sin cancer, hans roman under arbete - Likvidation – går i stå, och antisemitismen och nationalismen växer i ett Ungern som nyss har kastat av sig det kommunistiska oket. Så nog har Imre Kertész en del att klaga över.

Fast om de där decemberdagarna i Stockholm finns det inga noteringar. Sannolikt är det med Kertész som med den Stendhal han citerar – den som är lycklig för inte dagbok. Dessförinnan noterar han emellertid: "Aldrig i mitt liv har jag varit med om så mycket gemenhet som sedan tillkännagivandet av mitt Nobelpris." Och efteråt, åter hemma i Berlin: "Allt tycks mig redan som en fjärran dröm. Jag väntar otåligt på att vara tillbaka i den gråa vardagen."

Underbart är kort i Kertész liv, han tycks i varje fall sakna ord för att beskriva den sortens aparta känslotillstånd. Mera typisk är en anteckning från 6 oktober 2001: "Livet är ett misstag som inte ens döden kan reparera." När Nobelpriset det året gick till en annan grinig gubbe, V S Naipaul, noterar han: "Att jag inte har fått Nobelpriset är lika absurt som om jag hade fått det."

Kertész reste likafullt till Stockholm redan den hösten för att delta i Svenska akademiens konferens om vittneslitteratur i samband med hundraårsfirandet av Nobelpriset: "De gamla professorerna, Nobelprisets erotiska och snobbistiska atmosfär, konferensproffsen, tjechovska figurer, genuina klåpare som lyssnar på varandras föredrag och har gjort det till en lukrativ affärsgren. En värld på väg att försvinna: 'litteraturen'".

Till skillnad från en misantropins posör som Cioran, blir Kertész dock aldrig cynisk när han klagar över tillståndet i världen i allmänhet och Ungern i synnerhet. Hans missmod är alltid personligt där han framlever sina dagar i en både yttre och inre diaspora, inte rotad någonstans, även om han flyttat bopålarna från Budapest till Berlin.

Skriver gör han dock på ungerska, en modersmålets tvångströja, som han lika lite kan befria sig från som sin judiska börd. "I Ungern tycker man inte om judarna, och de ungerska judarna tycker inte om mig."

Imre Kertész må kverulera, men den stilistiska skärpan är vass som rakkniven över en pulsåder.