2001 monterade en amerikansk high school-elev in Bert från barnprogrammet Sesam på ett foto av Usama bin Ladin. Han la ut bilden på sin hemsida under rubriken ”Bert is evil”. Via ett tryckeri i Bangladesh – där man antagligen inte hade en aning om vad det där var för docka, man behövde bara ett foto av bin Ladin – spreds bilden till Mellanöstern, där den så småningom dök upp på plakat vid antiamerikanska demonstrationer. Genom bland annat CNN nådde den något oväntade duon så tillbaka till väst. Cirkeln slöts, Sesams upphovsmän gick förstås i taket, och pojken stängde sin hemsida efter att ha konstaterat att skämtet hamnat lite för nära verkligheten.
Anekdoten som inleder Konvergenskulturen är en ganska bra illustration av den kollision mellan gamla och nya medier som Henry Jenkins bok handlar om. ”I mediekonvergensens värld blir alla viktiga historier berättade, varje varumärke sålt och varje konsument uppvaktad tvärsöver olika medieplattformar”, hävdar han.
Jag tror att det är en överdrift (är inte den dystra sanningen att de viktiga historierna allt oftare försvinner i ett allt högre mediebrus?), men det vore dumt att helt avfärda påståendet. För tjugo år sedan hade några omdömeslösa satirteckningar på en dansk kultursida knappast fått explosionsartade globala konsekvenser. Att de fick det 2005 är skäl nog att läsa Konvergenskulturer.

Det är inte svårt att ha invändningar mot Jenkins bok – den är ensidigt USA-orienterad, han tenderar att förbise medieutvecklingens ekonomiska premisser, den hermeneutiska grundsynen är bitvis naiv och så vidare. Trots det råder det ingen tvekan om att han ringar in en viktig och högaktuell problematik. Kort sagt: hur uppkomsten av ett antal nya medier har genererat nya former av kunskap, berättande och kulturkonsumtion.
Två nyckelbegrepp i sammanhanget är deltagarkultur och kollektiv intelligens.
Om de gamla passiva kulturkonsumenterna var utlämnade till de stora mediekoncernernas ideologiska preferenser och kommersiella avvägningar, håller de på att ersättas av en publik som är lika mycket producenter som konsumenter (tänk YouTube), och som genom sin – ofta kollektiva – aktivitet utmanar de rådande mediehierarkierna.
Fullständig kontroll över sina produkter har inte längre någon medieaktör, vare sig danska dagstidningar eller amerikanska barnprogramsproducenter.
En svaghet med den här bilden är den stolpiga uppdelningen i (ny) deltagarkultur och (traditionell) masskultur. Man behöver inte gå längre än till Jenkins egna exempel för att se problemet: att ”spoila” Expedition: Robinson (det vill säga att med olika medel försöka lista ut i förväg hur det ska gå) innebär förvisso att man förhåller sig både mer aktivt och mer kollektivt till programmet än den vanlige tv-tittaren, men lik förbannat är det en aktivitet som klänger sig fast vid samma franchise, för att använda Jenkins ordval, och i slutändan bidrar till att upprätthålla samma ekonomiska intressen.

Samma sak skulle kanske kunna sägas med anledning av den senaste svenska bloggdebatten: på ett plan innebär alla bloggar och websajter, som Martin Jönsson nyligen hävdade (Expressen 31/7), givetvis en ökad mångfald och en välkommen decentrering av det offentliga samtalet. Fast är det inte i så fall lite besvärande i vilken utsträckning hela bloggosfären kretsar kring de traditionella massmedier den anses utmana (samtidigt som de stora aktörerna försöker bemöta hotet genom att ängsligt ge sig ut på samma arena)? Bekräftar inte bloggandet den rådande hegemonin snarare än slår sönder den?
Jenkins skulle förmodligen svara att det ändå ligger en större kritisk potential i att anamma de nya medierna än att bara vända dem ryggen. Vi befinner oss vid ett medialt paradigmskifte – det är bara att gilla läget. Och så är det förstås, men att som Jenkins ställa ”medielitteracitet” (förmågan att ”läsa” nya medier) mot politisk förlamning är rätt magstarkt. Jag har svårt att se att det skulle vara mindre förlamande att leka politik i The Sims Online än att väva mattor eller gå en nybörjarkurs i ryska.
Om FRA-debattens utveckling – från bloggar till talarstolar och TV-soffor – är ett bra exempel på konvergenskulturens politiska logik, blir motfrågan om debattens omfattning verkligen står i rimlig proportion till reaktionerna på låt säga Sveriges militära närvaro i Afghanistan, förändringarna av A-kassereglerna eller regeringens privatiseringsiver.
En ny mediesituation väcker nya frågor, men det innebär inte att de frågorna är de viktigaste.
Men om man bortser från de storvulna överdrifterna är det ändå ifråga om det politiska Jenkins bok är som mest intressant: för att den faktiskt erbjuder konkreta exempel på handlingsmönster som inte är kritiskt reaktiva, utan affirmativa, parasitära, strategiska, operativa, kollektiva och just därför utmanar inte bara de stora ägarintressena, utan också rådande pedagogiska ideal och kunskapsteoretiska antaganden. Besynnerligt nog beskriver Jenkins sig själv som ”kritisk utopist” – varken kritiken eller utopin är det mycket bevänt med. Men det är på sätt och vis det som är poängen.