Det är knappast för pengarnas skull som Henning Mankell har blåst nytt liv i Kurt Wallander. Han skulle likt Joakim von Anka kunna fylla en swimmingpool med klingande mynt.
Det är knappast heller för att uppnå det heliga tiotalet – dekalogen. Räknar man Innan frosten (2002), där Wallander är ett ständigt närvarande irritationsmoment för sin dotter Linda, finns det redan tio böcker med den världsberömde Ystadskommissarien.
Nej, jag ser fyra andra skäl till att Mankell återinkallar Kurt Wallander som bästa sändebud för det han har på hjärtat.
1. Den ökande byråkratiseringen av det svenska polisväsendet.
2. Den pågående finanskrisen.
3. Den återaktualiserade diskussionen om ubåts-incidenterna på 80-talet.
4. Den annalkande ålderdomen.
Och eftersom Mankell är en mästare på intrigflätning, arrangerar han det så att Linda Wallander blir sambo och får barn med en börsmäklare som är verksam i Köpenhamn, att börsmäklarens far är en pensionerad kommendörkapten i Djursholm och att Ystadspolisen får en ny statistikfixerad chef. Till det kommer att Wallander den regniga skånska sommaren 2008 har hunnit bli 60 år, precis som Mankell själv.
Simsalabim, alla fyra bollarna i luften i en handvändning – det är bara att börja jonglera, vilket Mankell gör i ultrarapid med väl synliga rörelser i denna långsamt framskridande, men oupphörligt spännande berättelse. Ur ren trovärdighetsaspekt är väl den sturska polisinspektören Linda Wallanders relation med en finansvalp ur överklassen den svaga länken, men intrigbygget är så snyggt i övrigt att man gärna bortser från den psykologiska bräckligheten i denna konstruerade mesallians.

Med hjälp av den blir nämligen Kurt Wallander presenterad för den gamle kommendörkaptenen och får sig märkliga förtroenden till livs om vad som egentligen hände på det ubåtsinfiltrerade 80-talet. Kort därefter försvinner kommendörkaptenen och några veckor senare även hans hustru.
Visserligen ligger fallet inte inom Ystads polisdistrikt, men med hjälp av en förlängd semester och en stockholmspolis av det gamla hederliga slaget lyckas Wallander, efter avancerad privatspaning och många villospår, nysta upp trådarna. Jag kan avslöja så mycket att den som blir överraskad av upplösningen faktiskt, sig själv ovetande, är en del av gåtan.

Men denna den sista boken om Kurt Wallander är inte bara en berättelse om kalla krigets kontrakonspirationer, utan också en elegi över åldrandets konspirationer mot kroppen och dess sinnesförmögenheter. Förutom av insulinchock drabbas den sockersjuke Kurt Wallander av återkommande minnesluckor. Vid ett tillfälle glömmer han att stänga av spisen, vid ett annat glömmer han sin tjänstepistol på krogen – därav den förlängda semestern.
Hans förflutna gör sig påmint, som minnesbilder av hans tidigare fall, eller uppenbarande sig in persona – hans alkoholiserade före detta fru Mona, hans stora kärlek Baiba från Lettland, nu döende i cancer.
Plötsligt får begreppet bladvändare en ny betydelse – man vill inte skynda på läsningen får att få veta hur det går, man vill tvärtom hejda den otåligt vätta tummen från att bläddra vidare mot det obevekliga slutet.