Vissa författare är direkt igenkännbara som sig själva, utan att det riktigt går att peka ut vad det är som gör dem sådana. Om någon ville imitera Haruki Murakami skulle han antagligen fylla sin bok med öppningar till andra världar, gåtfulla unga kvinnor, brunnar, katter och musikreferenser. Till ringa nytta. Det som gör Murakamis böcker förföriska är något annat än bara en uppsättning rekvisita.
På svenska tog introduktionen av Murakami fart häromåret med storverket Fågeln som drar upp världen. Ska man bara läsa en bok av honom, så är det den. (Eller kanske novellerna.) Den nu översatta Sputnikälskling är en kortare roman, som rör sig i en liknande drömsk värld.
Den handlar om den bohemiska unga Sumire, som förälskar sig i affärskvinnan Myu som hon följer till en grekisk ö, där Sumire under mystiska omständigheter försvinner. Historien berättas av den anspråkslöse läraren K, som i sin tur är olyckligt kär i Sumire. Bokens titel kommer av att Myu i ett samtal om Jack Kerouac förväxlat ”beatnik” med ”sputnik”, men bilden av satelliterna som ensamma vandrare i rymden återkommer också som genomgående symbol.

Jag har läst Sputnikälskling förut, på engelska, och var då mer förtjust. I bokens sätt att gestalta identitetsproblem genom att flirta med fantastik och genrelitteratur, liksom i dess ton av melankolisk elegi över aldrig realiserad kärlek och resignation. Alltihop mycket typiskt Murakami, som då var en nyare bekantskap för mig.
Nu irriterar jag mig däremot på en viss övertydlighet och vissa berättartekniska problem. Samt här och där en viss grammatisk klumpighet i svenskan. (Vems fel må vara osagt.) Fortfarande är jag dock svag för humorn och det småknäppa bildspråket. ”Det kändes precis som om jag hade svalt en mulen himmel.”
Men lite för ofta känns det som att Murakami imiterar sig själv. Även om han gör det bättre än någon annan.