För några år sedan rasade en debatt om ifall igenkännande är ett mått på bra litteratur eller inte. När jag läser Hans Koppels Vi i villa känner jag plågsamt – och befriande – nog igen mig i det mesta. Huvudpersonen heter till och med Anders…
Han bor med fru, dotter och hund i ett villaområde utanför Stockholm. Fasaden är perfekt, allt bakom den är torftigt: jobbet är meningslöst, frun kallsinnig, kompisarna idioter och sexet med älskarinnan tomt i all sin perfektion. Inget intresserar honom längre.
Så Anders börjar plötsligt göra uppror mot tillvarons intighet genom små sataniska infall. Repar sin uppblåste grannes nya lyxbil, skickar sms:et ”Knulla?” från kompisens mobil till densammes chef och så vidare. Det kan naturligtvis inte sluta bra. Eller också är det bara det det kan: bli bättre.
På ett sätt är detta förstås en bagatell: intrigen är rätt oansenlig, och svenssonlivets tomhet har avslöjats till leda. Så vad är det som gör Vi i villa till en briljant liten roman? Med ett ord: tonträffen; den nästan kliniska effektivitet med vilken äktenskapets likstelhet ringas in – en gest, en fras, en detalj och jag är med. Med ett ord till: humorn; den fantasifulla precisionen i Anders cyniska beskrivningar av en hel samhällsklass moraliska bankrutt.
Därmed kan det kanske låta som om Vi i villa vore en kall bok. I själva verket är den lika varm som den är kall, lika vemodig som den är komisk, lika rebellisk som den är resignerad. Det är just det som slår mig i mötet med Anders: att cynikern egentligen är den störste romantikern. Att själva förutsättningen för att drömma om något mer är att man har insett att allt som erbjuds är fåfänglighet.

Så hur är det då med igenkännande och litterär kvalitet? Det beror kanske på. Det finns en form av igenkännande som mest går ut på att trycka på de rätta knapparna. Ett igenkännande som bygger på att vi har köpt det förut – i andra lika mediokra varor.
Men det finns också en annan, mer sällsynt form av igenkännande; ett igenkännande där vi ställs inför det vi inte visste att vi kände till. Det handlar om ett slags katharsiseffekt, ett uppenbarande. Vi i villa må innehålla en del av den förra varianten, men också av den senare.
Det vore lögn att beskriva Vi i villa som något annat än en manlig bok, men det hindrar inte att den förtjänar varenda kvinnlig läsare. Och vem döljer sig bakom pseudonymen Hans Koppel? Det lär gissas en hel del på landets kulturredaktioner för tillfället. Själv gissar jag att det är just där han befinner sig.