Foto: Mikael Sjöberg
 Foto: Mikael Sjöberg

Hanna Hellquist / Karlstad Zoologiska

Publicerad
Uppdaterad
Hanna Hellquists uppväxtskildring från Karlstad är vårens mest förhandsomsusade bok. Björn Wimans entusiasm dämpas av en övermättnad på nostalgiska fadersporträtt.
Signaturen ”Hanna H” skrev sitt första kåseri på Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida i juni 2005 och sitt sista knappt två år senare.
Man läste och studsade. Anonymiteten – ihop med det lätt patinerade sammanhanget – gjorde dessa komplett egensinniga texter till friska fläktar från en svunnen medievärld, där kåsörerna hette ”Red Top” och ”Oscar III” och deras kvinnliga motsvarigheter kallades för ”pennskaft”.
I just detta pennskaft höll, som alla vid det här laget vet, en värmländska vid namn Hanna Hellquist. Hon har sedan dess visat sig i kolumnistisk helfigur men fortsatt vara en av de mest okonstlade stilisterna i dagens svenska journalistik.
I dag ger hon ut en av vårens minst anonymiserade böcker, uppväxtskildringen Karlstad Zoologiska. Förhandspubliciteten har varit enorm, inte bara för att Hellquist simmar i en bred vårflod av böcker om pappor, utan också för att upplägget, med den excentriske fadern Lars-Erik i centrum, är så medialt välsmakande. Hellquist senior och junior har fått kuttra i gemensamt gemyt om sig själva och alla de hundratals djur som knallat, krupit och krälat genom deras liv.
Finns det då något att tillägga? Ja, för det första att Lars-Erik själv är den största och mest säregna hannen i Hellquists barndomsfauna. I hård konkurrens, ska sägas: här finns allt från trynsnokar till trogna hundar, dråpliga anekdoter om insmugglade sköldpaddor och paddor som drunknar i blomkålssoppa. Men också att boken ibland ger vackra vittnesmål om hur många människor i Sverige som ser sin enslighet lindrad av närheten till ett eller flera djur.

En av dem är alltså diversearbetare Lars-Erik Hellquist, som i sin excentriska tjurskallighet kliver fram som en levande dubbelgångare till den numera riksbekante härdarmästaren Leif Andersson. Överhuvudtaget ligger den medelålders manliga ensamheten som grundton under många av de senare årens berättelser om flickor och fäder. Mickey Rourkes brottare i filmen The Wrestler är ytterligare en: det är när dottern frånsäger sig sin roll som den sista trösterskan som hans världsbild får sin slutliga knäck.
Hanna Hellquist varken fördömer eller förskjuter. Redan som liten lär hon sig att fylla faderns frånvaro med litterärt innehåll. ”Pappa kom hem” är mer än en visa i svensk kultur: ”Han hade inget jobb, min pappa. Han kom och gick i Sverige, men han kom aldrig till dagis för att hämta mig. Min pappa är negerkung i Söderhavet, sa jag i stället.”
Och visst hänger mediefenomenet Hanna Hellquists utstrålning samman med vår förtjusning i Pippi Långstrump- och Lisbeth Salander-karaktärer som skiter i konventionerna och snitslar sin egen bana genom tillvaron. Samma gäller förstås deras fäder: den burduse Efraim Långstrump väcker långt större känslor i sin frånvaro än vad Madickens far, den skötsamme herrskapssocialisten Jonas Engström, gör med sin närvaro.
”Han är inte som folk”, skriver Hellquist om sin pappa och kontrasterar honom mot mammas nya kille, den socialdemokratiske isoleringsteknikern Göran, som har både astma, hösnuva och pälsdjursallergi.
Ändå förutsätter Hellquists säregna och smått exotiska Sverigebild både Göran och Lars-Erik bland ambrosiakakorna, stråtapeterna och de Gula Blendrökande damerna. Hanna Hellquists alldeles egna land ligger i skärningspunkten mellan stad och landsbygd, mellan bruksort och digitalsamhälle, där gammal folkhemsvokabulär som ”hjärtsnörp” och ”kärringstopp” möter teorierna från genusvetenskapen i Göteborg.

Ingen som har läst Hellquists krönikor kommer att bli besviken på de korta texterna i Karlstad Zoologiska (någon kommer säkert att känna igen en och annan) men kanske heller inte helt begeistrad. Man ser stilen. Jaha. Där är den. Det är som på Louvren.
Min dämpade entusiasm beror troligen till lika delar på ett svalt intresse för litteratur om djur som på en viss övermättnad på alla dessa färgstarka men fromma fadersgestalter som stövlar fram genom dagens svenska kultur, medan mammorna fejar i bakgrunden. Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Jan Myrdals och Sven Delblancs mörka familjeminnen känns i dag lika avlägsna som en stolt Saabägare.
Varför tänds detta försonande barndomsskimmer just nu, i industriepokens ruiner? Kanske söker krisens arvingar en paradoxal trygghet i dessa bastanta men bräckliga bygdeoriginal som vågar pissa mot vinden, röka sina cigg utan filter och ha den kravlösa kärleken till barnet som enda konstant i sin svajighet på samhällsstegen.
En nynostalgisk generation? Den helförsäkrade föräldrapolitikens svar på gröna vågen?
Karlstad Zoologiska är i så fall ännu ett bedårande barn av sin tid. Hanna Hellquist visar – på sitt eget sätt – hur en ömhudad drummels klumpfotade kärlek kan dra ett streck över den moderna papparollens kliniska kalkyler.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag