Håkan Nesser fyller 60 nästa år och fan vet om han inte håller på att bli religiös på kuppen. Hans senaste polis-hjälte Gunnar Barbarotti har ett avtal med Vår Herre, och i hans nya – serieobundna – roman Maskarna på Carmine Street är de ockulta och parapsykologiska inslagen frekventa.
Jag är misstänksam mot sådant i kriminalromaner – det är ungefär som att spela kort med några extra ess uppstuckna i kavajärmen. Redan en omnipotent datahacker som Lisbeth Salander är lite för övernaturlig för min smak, och vad ska man då inte säga om synska spådamer och mystiska varsel?
Eller är leken med det ockulta bara ett slags villospår? Svaret på den frågan vet redan läsare av Svenska Dagbladet, där Maskarna på Carmine Street gått som sommarföljetong.

Nesser brukar vara som bäst i de romaner som inte ingår i någon svit – till exempel de båda Kumlaromanerna och Skuggorna och regnet (2004). Riktigt till den nivån når dock inte den nya romanen, vilken till skillnad från de flesta av Nessers böcker utspelar sig i en faktisk miljö, nämligen New York där författaren har insupit lokalatmosfären på plats de senaste två åren. Gatunamnen är visserligen noggrant angivna men New York framstår egentligen inte som mera levande än Maardam och Kymlinge – Nessers fiktiva stam-orter.
För övrigt har romanens huvudpersoner – konstnärsparet Erik och Winnie Steinbeck, han författare, hon målare – sin bakgrund i det land där Maardam ligger. De har mer eller mindre flytt till New York, sedan deras 4-åriga dotter rövats bort halvtannat år tidigare – Nesser har förstås haft det omskrivna Madelainefallet som traumatiserande förebild.

Det är förvisso sant att man i New York kan träffa på hela världen inom några få kvadratkilometer. Att den äldre man som frekventerar samma bibliotek som Erik visar sig vara före detta privatdetektiv är alltså inte mera slumpartat än att en flyktig bekant från gymmet visar sig ha vänner med en stuga i just de trakter där dramat ska få sin upplösning. Men det är klart – sådana sammanträffanden underlättar onekligen intrigbygget. Maskarna på Carmine Street är också betydligt tunnare till omfånget än Nessers romaner brukar vara.
I det här sammanhanget ska det ses som ett positivt omdöme. Det finns en stramhet i romanen, en respekt för föräldrarnas förtvivlan som inte tillåter den putslustiga humor och trivselombonade mångordighet som skämmer delar av Nessers andra romaner.