Vi kommer att få höra en hel del om 1968 i år, eftersom
ingen i vår jubileumstörstande värld lär ha tålamod att vänta in 50-årskalaset. Och ganska mycket lär gå i de tongångar Per Ahlmark slog an redan för 20 år sedan – hade 68-orna ”fel” som hyllade Lenin, Mao och resten av de revolutionära terrorförespråkarna eller hade de på något invecklat sätt ”rätt” ändå (eller åtminstone 70 procent rätt, som Mao själv sa om Stalin).
Poängen med hela den där diskussionen är att den handlar om precis de delar av 68-rörelsen som blev minst bestående. De bestående resultaten var ju dagisen, skilsmässorna, det faktum att man numera ser pappor som manövrera barnvagnarna genom tunnelbanespärren medan plastkassarna från lågprisvaruhusen skär in i händerna på dem.
Kvinnorörelsen hade rätt: det personliga var politiskt. Det var på det personliga planet, hemma hos den förkrossande majoritet svenskar som aldrig ägnade Althusser eller kriget i Angola en tanke, som den stora förändringen ägde rum.

På något sätt ligger det i bakgrunden när jag läser Håkan Arvidssons minnen från tiden när det begav sig. Det är lite paradoxalt, eftersom Arvidsson skriver den sortens sakligt påtagliga prosa som ger åtminstone mig ett rent fysiskt välbehag, men det känns som om det konkreta innehållet i det han beskriver ofta skymtar förbi i förbifarten. De abstrusa debatterna inom Clarté och KFML är fascinerande som uttryck för en intellektuell miljö men det är de konkreta minnesbilderna som biter sig fast.
Hur Arvidsson, droppad av sin dåvarande tjej på vad han misstänker vara politiska grunder, skriver ihop en vederläggning i bästa marxistiska anda för att övertyga henne att ta honom tillbaka (det misslyckas, sorgligt nog). Hur man mödosamt tvingas att skriva om artiklarna i KFML:s stenciltidning Marxistisk Forum flera gånger på skrivmaskin för att den ska se ut som en riktig, tryckt tidning med rak högermarginal. Den vanmakt och rent fysiska obehag som Arvidsson (som anlänt till Lund som
22-åring ”i hatt, kavaj och lodenrock”, en i sammanhanget inte oväsentlig detalj) känner på Clartémötet i Uppsala 1968 när en passionerad kulturrevolutionär kastar sig för hans fötter för att omvända honom – ”med en plötslig klarhet insåg jag att han bad för mig, och jag minns att jag övervägde om jag skulle slå ner honom med ordförandeklubban.”
Men huvudintrycket av de där åren blir ändå en buffert av pappersmassa mellan Arvidssons ytterst levande beskrivna uppväxt i Jönköping fram till den dag 1970 när hans äldsta dotter föds. Det är en mycket talande scen: för honom blir föräldraskapet ett steg bort från politiken, en insikt om att ”det lilla eller det civila livet också är den del av människans tillvaro där hon skapar sin moral”, medan det för jämnåriga kvinnor som Märta Tikkanen, Margareta Strömstedt och Gunilla Thorgren blev steget in i politiken, tvånget att förena den villkorslösa kärleken till ett barn med ett liv i världen.

Annars beskriver ju Arvidsson ungefär samma process som Thorgren i Grupp 8 & jag. Nämligen den revolutionära vänsterns återvändsgränd, den som hade bestämt sig för att socialismen inte bara var ett högre värde än demokratin, utan det utopiska värde alla konkreta reformer måste mätas mot. Thorgren skildrar Grupp 8:s sura reaktioner på Barnstugeutredningen 1971 och Palmes stora kvinnopolitiska tal på partikongressen 1972 – varje kompromiss, varje reform inom det rådande systemet kunde dömas ut som otillräcklig eller rentav skadlig om det Klasslösa Samhället var den enda slutgiltiga lösningen (det fanns ju till och med gott om vänstertänkare som ansåg att det inte borde finnas några dagis, eftersom den sålunda frigjorda kvinnliga arbetskraften bara skulle utnyttjas av kapitalet för att pressa ner lönerna).
Arvidssons resa ut ur denna skräckinjagande leninistiska tradition fram till en reformistisk ståndpunkt är den mest intressanta teoretiska dimensionen i boken, och skulle kunna vara grunden för en ärligt demokratisk vänster. Så här när 40-årskrisen slår till.