Det orwellska övervakningssamhället bygger på skräck, vetskapen om att ”storebror ser dig”.
I ett sådant skulle Gunnar Blå – eller ”Carl” som den stackars saten kallas när vi möter honom i Övervakningen: minnet av dig – vara ointressant för övervakarna. Han beter sig nämligen som en övervakad, i varje steg mån om sin normalitet.
Men i den sortens övervakning som Gunnar Blå beskriver i den avslutande delen av Tredje Systern-trilogin (och vi alla lever under) registreras denna överdrivna vaksamhet i stället som en avvikelse.
”Carl” antas dölja något. Man tror att han är agent. ”Carl” gör samma antagande eftersom han inte vet bättre. Sitt gamla liv, som Gunnar Blå, har han förträngt.
Informationen han murat in och ”mumifierat” är minnena av alla katastrofer som drabbat honom i de två tidigare böckerna. Det som påminner om en typisk spionfärd genom Europas klassiska städer är en desperat flykt undan en bomb av sorg. Genom att leva i övervakningen kan han skapa ordning ur ett känslomässigt kaos och bete sig som folk.
Men det är hopplöst att fly den bomb man bär inom sig. ”Carl” är inte bara märkt till det yttre, i form av stympade lemmar som ondsinta människor över hela kontinenten är perverst intresserade av.
Minnena är inristade som spår i hans inre på ett djup som förträngningsmekanismerna inte rår över. I varje stad stöter han på något som aktiverar minnesspåren och spelar upp en vagt bekant smärta som får hans huvud att dåna av panikångest. Varje gång måste han fly igen. Trots allt en rimlig överlevnadsstrategi för en känslomässigt handikappad.
Gunnar Blå är ett slags Jesusgestalt för plågade psykfall som vägrar att hitta mening i sitt lidande och i tillvaron överhuvudtaget. Det gör ont i en när han, i sin fullkomliga impotens, utnyttjas, torteras och bedras av en ond värld. Men det är trösterikt om man tänker sig att han tar smällarna för alla som framhärdar i galenskapen. Särskilt som sorgen, för en gångs skull, både är spännande och vacker.

Johannes Forssberg