Det är lätt att tycka om Göran Greider. Han har egenskaper som författaren till dessa rader skattar högt hos varje poet: direkthet – han surrar inte runt i något nebulöst och förfinat oartikulerat submedvetande – hans samhällsengagemang – som inte är partiretorik utan en äkta upprördhet över en tid där de ekonomiska och kulturella klasskillnaderna börjar bli groteska och där den kriminella korruptionen bland landshövdingepolitruker såväl som fondförvaltare och högre fackföreningsbossar börjar närma sig det tragikomiska. Slutligen rör han sig i det poetiska mediet med en tilltalande frihet och hämningslöshet.
Allsköns neomodernistiska tungomålstalare, med sina av grönmögel stillsamt vajande skuggpastejer, borde ta lärdom.
En arg Expressen-artikel kan bli en dikt och dikt en Expressen-artikel. Poesi görs av språk. Inte av schabloner.
Och som Aristoteles så riktigt påpekade: testet på en sats meningsfullhet är att dess negation är tänkbar.

Göran Greider har åsikter om det mesta. Skall man hålla på och recensera åsikter i en diktsamling? Gör vi det med Ekelöf och Folke Dahlberg?
En del av åsikterna i Göran Greiders politiska dikter motsäger varandra (det oförenliga i att skriva en varmt inkännande nekrolog över en judisk intellektuell, Rudolf Meidner och att delta i Hamas hetsdemonstrationer). Den totalt verklighetsfrämmande idén att arbetarklassen och de andra skulle ha något att vinna på att totalt utlämnas till giriga hyresbolag som inte ens kan iaktta brandföreskrifterna och tillåter gränslöst förfall i miljonprogramshusen. Greider, som av andra dikter att döma själv bor i hus på landet, en av många människors varmaste önskedrömmar tänker sig att det skulle bidra till något slags högre kollektivism om bostadsrätter förbjöds.
En annan avdelning är hans bisarra ställningstagande för vargarna, dessa obehagliga får- och hundmördare, gentemot en föga bemedlad glesbygdsbefolkning som ogärna ser sina hundar sönderslitna och sina tamdjur dödade. Att denna glesbygdsbefolkning i grunden ogärna ser att en grönsaksätande elit på Östermalm blandar sig i deras skydds-jakt är ju rätt naturligt för oss som längre tider har bott där ute i skogen.

Detta är, kort sagt, en artikulerad poesi som ibland väcker anmälarens varma instämmande och ibland kommer honom att ta sig för sitt huvud. Den är till dels politisk och bärs då av ett patos som man förr skulle ha kallat socialistiskt och som det har blivit svårare att finna ett namn för, i en tid när ordet för de flesta snarast identifieras med förflutet förtryck eller i nuet med ett stort absolut vakuum.
Till dels är hans poesi inte alls politisk. En del av den bär tydliga ärr och kännetecken från vad som måste ha varit ett djupt kristet engagemang. Och ställer den mycket meningsfulla frågan: vad skulle det innebära att vara troende kristen i dessa dagar?
Vilken svensk biskop tror på kroppens uppståndelse, treenigheten, den obefläckade avlelsen och inkarnationen, detta att en människa har blivit Gud? I en period då religionen förefaller gravitera mot destruktiv fanatism, som i tredje världen, eller mot en totalt privatiserad inövelse i Fjärran Österns kontemplativa och ateistiska religioner, kan Greiders frågor förefalla nakna, nästan lavbevuxet arkaiska och mycket uppriktiga:

Under korset har även jag levat, ovetande.
Och jag har levat i gräset
under korset och i havet framför korset.
Ja, jag har levat i ett ofta nervöst tillstånd,
osäker på vem jag är och osäker
på vem de ville jag skulle vara.

Det finaste i denna innehållsrika och alltid intressanta bok är kanske till sist några, i all sin korthet mycket substantiella kortdikter som inte påstår någonting alls, men som visar elementära, orubbliga ting, fakta som är som jordbundna stenar i skogsmark:

Sov genom en massa år,
åren då jag var som mest verksam.
Febrilt sysselsatt – med att vakna?