Har man någon skam i kroppen skäms man som en hund när man läser Gellert Tamas bok om de apatiska flyktingbarn som plötsligt blev en enorm debattfråga mellan 2004 och 2006.
Man skäms över att tillhöra en stat som tillåter sig att hämta sjuka barn med polis, skicka dem ur landet och dumpa dem på en flygplats nånstans.
Man skäms för att tillhöra en stat som försöker försvara sitt beteende genom att uppfinna historier om att barnen i själva verket spelar sjuka, eller är manipulerade av föräldrar som vill ha uppehållstillstånd. I sista hand skäms man över att tillhöra ett släkte som har så lätt att värja sig från medlidande genom att, på tusentals subtila och omedvetna sätt, skylla olyckor på dem som drabbats av dem.
Hur gick det till? Hur gick det till när barn som förlorat livsviljan efter att ha sett föräldrar misshandlas och syskon mördas, som förlorat livsviljan efter att tillsammans med hela sin familj försatts i en situation av fullkomlig osäkerhet, började misstänkliggöras av dem som kunde förväntas hjälpa dem?
Hur uppstår det utbredda behovet av att tro på en myt som Tamas effektivt visar är fullkomligt ogrundad i verkligheten, som förs vidare av mängder av statssekreterare, poliser och socialtjänstemän utan att någon kan peka ut ett enda bevisat fall där ett ”apatiskt barn” har manipulerats eller drogats av sina föräldrar.
Vi lär oss av Tamas att ”brist på empati” är en alldeles för enkel förklaring. Hade det handlat om simpel likgiltighet för andras lidande hade det inte funnits några asylsökande barn i Sverige överhuvudtaget. Det är den intrikata kombinationen mellan välvilja och krass nödvändighet, mellan ideal om solidaritet och de politiska och psykologiska mekanismerna hos de människor och organisationer som ska förverkliga idealen som ger historien om de apatiska barnen i Göran Perssons Sverige dess särskilda prägel.

Ett migrationsverk där idealet att hålla budget för verksamheten och ”verkställa” folk snabbt och effektivt ger upphov till en kultur där enskilda människors lidande bara blir ovidkommande omständigheter. Ett socialdemokratiskt parti där självbilden förutsätter maktinnehav. Och där maktinnehavet, under Göran Perssons styre, leder till en skräck för att framstå som alltför flyktingvänlig, både för att det per automatik anses kunna få en latent rasistisk befolkning att kasta sig i Sverigedemokraternas armar och för att det, inom EU, skulle kunna få Sverige att sitta med Svarte Petter på hand och flyktingströmmarna vid gränsen.
Här finns en sant tragisk personlighet, migrationsminister Barbro Holmberg, som även av meningsmotståndarna framställs som en medmänsklig person, men som av en myndighetsutövandets logik drivs in i en position där hon försvarar motsatsen. När hon sjukskrivs, knäckt av kritiken, och Göran Persson säger till en kollega att den förda asylpolitiken måste fortsätta av hänsyn till ”Barbros hälsa”, då har vi snubblat in på den svarta farsens område. Och på tal om Göran Persson: jag har sällan läst en så svidande kritik av honom, just för att den är så nertonad.
Här är det inte längre tal om småmysig patriarkal bufflighet eller försmädliga grimaser till Maud Olofsson under tv-debatter: här är det konsekvenserna av samma personlighet på mikronivå.
Men den mest fascinerande personen är givetvis den som, åtminstone i Tamas skildring, ligger bakom hela myten. Barnpsykologen Marie Hessle framställs övertygande som den onda genius som ligger bakom synen på de apatiska barnen som manipulerade. Men precis som Barbro Holmberg tecknas hon samtidigt som en i grunden tragisk personlighet, en besviken idealist med ett förflutet på barnbyn Skå som på grund av sin ”gränslöshet” och ”emotionella läggning” drivs från totalt engagemang i flyktingarna till att se med misstänksamhet på dem.

Är den bilden sann? Ja, där kommer vi in på bokens problem som litterärt reportage. Det är svårt att växla över från Uppdrag granskning (boken utgår från Tamas tv-reportage från 2006) både vad gäller tonfall och relationer till de medverkande. Dramats ”skurkar” är brända och vägrar att medverka, eller medverkar i klassiska Uppdrag granskning-scener där deras avoghet mot intervjuaren närmast är den eftersträvade effekten. För att på djupet och i detalj skildra den utveckling som gör glödande människovänner till misantropiska myndighetsutövare är det mindre tillfredsställande. Vad hände egentligen på flyktingförläggningen Carlslund på 90-talet, där Marie Hessle enligt Tamas förvandlades? Vilka erfarenheter gjorde hon? När hon, enligt en källa, börjar misstänka ensamkommande flyktingbarn för att komma till Sverige med fabricerade historier, är det sanning, hjärnspöken, eller partiell sanning som påverkar hela hennes arbete?
Därtill kommer en viss retorisk övertydlighet. Återkommande adjektiv som ”brutal”, uppgifter om hur intervjuare ”knappt tror sina öron” när de konfronteras med känslokalla uttalanden av politiker eller poliser, uppgifter om hur dramats skurkar ”skriker” i luren under telefonsamtal lägger knappast något till fakta.
Klichétermer som ”traumatiserad” och ”dysfunktionell” kring de drabbade flyktingfamiljerna är förståeliga ur sekretessynpunkt men gör också skildringen av verkligheten betydligt mindre begriplig.
Men frågan som blir kvar är: hur långt är vi beredda att gå för att hitta på rationella skäl för vår brist på medlidande? Vilka andra myter sväljer vi i samma syfte? Gellert Tamas har ställt en gammaldags väckarklocka på vårt nattduksbord: hög, gäll och skärande.

Fotnot: I kväll klockan 18 debatteras Gellert Tamas bok på ABF-huset Stockholm. I panelen sitter Gellert Tamas, Peter Eriksson (mp) och Agneta Pleijel.