Det finns många olika sätt att närma sig naturen. Själv förhåller jag mig rumsligt till den. Det betyder att jag går omkring i skogen som i salar av rörelse, färg och form, utan att ha en aning om vad växterna eller krypen heter. Visst kan jag se nyansskillnader, men koreografin och arkitekturen är viktigare.
Ingen särskilt detaljinriktad inställning alltså. Men jag stöter ofta på ett motsatt naturtemperament, särskilt hos män, nämligen natursynen hos kartläggarna som vet vad minsta lilla skalbagge eller fluga heter, som känner till benämningen på alla markens trassliga små spröt, och inte minst, som utifrån svirr och pip kan avgöra vilka fåglar det är som låter.

Fredrik Sjöberg till exempel har en radikalt annorlunda blick på naturen än jag, han är en samlare, en dokumentatör. Russinkungen är en fristående sista del i en trilogi med de tidigare böckerna Flugfällan och Flyktkonsten. Den här gången är det den bortglömda svenska zoologen och daggmaskforskaren, och senare vinodlaren, russinbonden, nationalparksgrundaren, glaspärlekatalogiseraren, ockultisten och gralupphittaren Gustaf Eisen, som utgör textens röda tråd.
Sjöberg är expert på att fläta ihop vitt skilda berättelser, inklusive sin egen biografi och historier om sina forskningsmödor, till ett nät av subtilt vackra samband, på gränsen mellan fantastisk innebördsmättnad och utmattad meningslöshet.
Dessutom har jag hela tiden väldigt roligt. Jag sitter och småler mig genom texten, inte för att den skulle vara harmlöst lustig, utan snarare för att den är så lågmält listig och avväpnande klok: det sinistert sarkastiska och det ömsint varmhjärtade är plötsligt en självklar kombination.

Det enda jag egentligen inte gillar med den här boken är Sjöbergs ganska svepande inställning till samtidskonst och provokationer: den diskussionen behöver mer utrymme för att han ska kunna sätta sin individuella prägel på den. Som det är nu låter han mest som en reaktionär surgubbe ur högen.
Annars är Russinkungen en insiktsmagnet. Särskilt två saker har hänt med mig under läsningen: För det första har jag kommit på att jag måste börja ta reda på mer om daggmaskar, en art som jag möjligen har mer gemensamt med än jag tidigare trodde. För det andra har jag känt antydan till lust att nyansera min tidigare ganska krassa blick på patriarkala män i safarihatt. ”Varför håller man på?” frågar Sjöberg, ”Vad är det för längtan som driver?”
Den försynta nördismen och det oaggressiva utanförskap som Eisen och Sjöberg står för känns rätt avlägset från den offensivt buffliga delen av manligheten som jobbar på att äga världen.
I systematiserandet och kartläggandet bor det ju inte enbart ett behov av att exploatera och roffa åt sig formuleringsprivilegier, utan också ett stort mått av tålamod, traggel och väntan i tysthet. Det vill säga: en stor ödmjukhet.