I Dagens Nyheter finns en tecknad serie som heter Medelålders plus. Den är byggd kring ett pensionärspar. Hon vattnar krukväxter. Han har varit offertingenjör.
Just den här veckan sitter han på puben med det gamla offertingenjörsgänget. Veteranträff. Bärs och skrönor om kompisarna från förr: ”Kommer ni ihåg Leffe Öst? Vi kallade honom Raketöst! Han satte alltid av som en raket klockan fem för att hinna med 17.22-tåget hem! Raketöst, faen va kul! Ha ha! Raketost. Ha ha.”
Det är som i Fredrik Ekelunds nya roman. Fast där är de gamla offertingenjörerna gamla stuvare som jobbade tillsammans i Malmö hamn på den gamla röda tiden då varje hamnarbetare var en färgstark bohem och Fredrik Ekelund själv trampade kaj och durk i väntan på att debutera med romanen Stuv Malmö, kom! (1984). Och de träffas inte på puben utan på författarens balkong på Gamla Väster i Malmö. 
Där vankas Brantevikssill och feijoada (brasiliansk gryta på svartbönor, korv och grisfötter) samt skrönor om kompisar från förr. Minns ni X?  X kan då till exempel stå för Polski eller Makrillen eller Ålarögaren eller Slickepotten eller Barägarens Brorson eller Hasse Dessert eller Basker-Ville eller Han Som Ofta Talade Om Althusser…
Grabbarna på balkongen minns och formulerar sin stadigt återkommande dom: Han var en bra grabb.

Är detta en  grabbig roman? Har Zlatan två fötter?
Helst bör man nog själv vara lite smålullig, av mat eller andra bedövningsmedel, för att fullt ut uppskatta inledningskapitlens kataloger över hamnhjältar och deras bravader. Det är ju också detta med ordvitsandet, det maniska ordlekandet. Iiaden återberättad av Ingvar Oldsberg.
Läsprognosen tycks dålig.  Oj, oj, trehundra sidor kvar, suckar man. Men då händer något.
Ekelund avslöjar i en parentes att han under arbetet med boken fått bistert hembesök: Jenny från ”jänderinstitutet” som nåtts av oroande rapporter om könsfördelningen i romanen.
Vad är detta?  Är grisfoten som sticker upp ur den brasilianska grytan i själva verket en bockfot? Självironi?! I en roman om och från Malmö?!
Och plötsligt är det som om textskrovet går flott och låter sig föras framåt av berättarglädjens böljeslag. Snabb omvärdering blir följden.
Detta är trots allt inte en jubileumsbok för hamnarbetets vänner. Detta är istället en roman med oceaniska ambitioner, ett litteraturens lustfyllda lastfartyg. Ekelund verkar vilja ta hela världen i hamn för att återberätta dess historia. Eller åtminstone de sidor som för honom varit mest omvälvande. De stora läsupplevelserna, de stora revolutionerna.

Författarna blir språkets stuvarbasar. Revolutionärerna blir historiens hamnarbetare. Ekelund låter sina kamrater hålla låda och de gör dom i många fall synnerligen medryckande.
Skeppet kommet lastat inte bara med Homeros och Wiehe, Barthes och Derrida, Lenin och Myrdal utan också med den osannolika, men åtminstone i sina stora drag uppenbarligen sanna storyn om den malmöfödde svensk-amerikanske arbetareförfattaren Gösta Larsson, en gång uppburen, nu bortglömd.
m/s Tiden är förvisso en roman med flera jobbiga dimensioner. Middagsfilosoferandet kring islam, Rosengård och malmökriminaliteten hör kanske till dem. Men Fredrik Ekelund och hans kompisar kommer bättre ut här, som romanfigurer, än i den debatt som för två år sedan drogs igång av hans egen tidningsrapport om en av balkongkompisarnas sympatier för sverigedemokraterna.
Trots sina samtidsreferenser är m/s Tiden så uppenbart något helt annat än ett debattinlägg. Jag tror att det är ett slags senkommet, eller förnyat, litterärt genombrott. Ett mäktigt, dödsföraktande lyft, eller hiv som det tydligen heter på sjåarspråk. Lasten kasar och kränger och ser ut att när som helst kunna kalva. Man håller andan, också i beundran.