Frasse & Lasse

Publicerad

En ny historisk bok slår hål på myten om att eliten hade störst sexuell frihet.

Daniel Suhonen läser en kärlekssaga som ger perspektiv på hans egen läggning.

REPORTAGE

KALLE HOLMQVIST | Frans och Lars - kärlek och klasskamp på 1890-talet | Sekel, 154 s.

 

Lars.Foto: Stockholms Stadsarkiv
Stockholm en varm sommardag 1897. En stad som mullrar av industrier och inflyttning och som på bara tre decennier tredubblat sin befolkning. Det är trångt, fattigt och skitigt. Men också en plats för nya möjligheter, en ny frihet för homosexuella och bisexuella personer att om inte komma ut så i alla fall leva ut sin sexualitet och kärlek.

Långt borta från dagens standardbild av en dansande medelklassbög på en Pride-festival skildrar arbetarhistorikern och skribenten Kalle Holmqvist två mäns långvariga kärlek i arbetarklassens Stockholm.

Genom polisförhör och domstolsprotokoll och dokument ur kyrkoböcker och folkbokföring maskar Holmqvist ut ett visserligen tunt men spännande nät - konturerna av det liv som arbetskarlen Frans Pettersson, 41 år, och måleriarbetaren Lars Johansson, 31, levde tillsammans.

Den där sommardagen 1897, då de återförenats efter att Lars varit borta ett tag, har de firat lite hemma hos Frans syster och går sedan ut för att ta en promenad och dricka upp brännvinet. Väl på Gärdet blir de kåta och går upp i ett skogsbryn för att ha sex.

När två gardister nyfiket smyger sig på dem och frågar vad de håller på med svarar de rakt på sak att "Vi hålla på att knulla" eftersom de anser att det inte angår någon annan.

Frans.Foto: Stockholms Stadsarkiv
Frans och Lars döms, enligt strafflagens paragraf 18:10, till tre månaders straffarbete på Långholmen för "otukt som mot naturen är". Homosexualitet var förbjudet fram till 1944 och ansågs som en mentalsjukdom av svenska myndigheter ända till 1979.

Samtidigt som det moderna Sverige, i samband med kapitalismens genombrott, började förfölja homosexuella så verkar den nya tiden dock även ha medfört en ganska stor frihet och fläckar av acceptans.

I polisförhören berättar Frans och Lars att de har en tioårig historia tillsammans bakom sig då de ofta sovit över hos varandra - alltid nakna - och haft sex. Mellan 1895 och 1896 var de sambor i en lägenhet på Kindstugatan 9. Sedan har de flyttat isär, men uppenbarligen behållit kontakten. Enligt vad de uppger har de varit monogama och inte blandat upp sin relation med andra.

Historien om Frans och Lars är en av den svenska historiens tidigast kända långvariga, homosexuella kärlekshistorier.

Men i den urbaniserade arbetarklassen på 1890-talet fanns det även i övrigt plats för andra former av relationer än det kyrkliga äktenskapet.

Att bo tillsammans utan att vara gifta var till exempel så vanligt att det kallades "Stockholmsäktenskap" och väldigt många - främst arbetarbarn - föddes "i synd". Uppenbarligen gav denna nya spelyta också möjligheter för den som var homosexuell.

Frans och Lars träffas ju först hemma hos Frans syster vilket indikerar att förhållandet i någon mån var eller kan ha varit accepterat av delar av familjen.

Men framför allt slår detta läsvärda historiska reportage hål på myterna att det var i samhällets ekonomiska och kulturella elit som friheten för homosexuella var som störst. Boken ställer även frågor om vår tid och oss som är homo- och bisexuella.

Hur snäva är inte de normer för homosexualitet som råder i dag?

När jag själv tampades med mina omväxlande känslor för killar och tjejer var just denna ytliga och för mig ointressanta bögkultur ett praktiskt hinder: sådan ville jag inte vara!

Jag ville däremot ha sex med män ibland, men hellre snacka litteratur och politik och lyssna på jazz eller rock.

Som tur var upptäckte jag att det i kanten av monokulturen fanns subgrupper där detta gick att förena.

Likväl kvarstår frågan:

Vad gör man om man inte vill låta själva homosexet uppta hela ens identitet?

Hur skulle homosexualitet kunna vara en väg till uppbrott och verklig sexuell frihet för alla i stället för skapandet av en lättidentifierad konsumtionsgrupp?

Hur ändra den dominerande bilden av bögen som en dansande schlagervän med dyra köpvanor som i dag ställer sig hindrande i vägen för killar ur arbetarklassen - som jag själv - att komma ut?

 

DANIEL SUHONEN

 

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag