När är en kokboksförfattare på Norstedts tidigare i höstas avslöjades med att ha plagierat en kollega var det förstås pinsamt. Men journalistik om mat, det är i alla fall min fördom, har ett sådant specifikt språk, säljande och fluffigt, att ett och annat adjektivlån väl må vara ursäktat. I villakvarter är ju plötslig brist på bärande ingredienser en legitim anledning till lån. Och är inte matens kultur i grunden kollektivistisk – från stojet i marknadsståndet, över långbordets varma gemenskap till familjefrukosten förmiddagen därpå?
Kanske inte, ändå. Foto: Tomas Oneborg/Svd/Scanpix
New York Times-skribenten Frank Bruni, en av världens mest inflytelserika restaurangrecensenter, gav i höstas ut en oväntad bok om sitt problematiska förhållande till mat.
Bruni är bulimiker. Han växte upp i en italienskättad amerikansk medelklassfamilj där mödrarna i generationer missbrukat mat som ett slags snuttefilt – främst gentemot de egna barnen, men också gentemot avlägsnare släktingar och besökare i största allmänhet. Frank Bruni anpassade tidigt sitt matintag efter denna psykologi: han åt kopiöst, grät och kräktes som straff när modern vägrade honom en fjärde eller femte portion.
Brunis bok är inte psykologiserande – men läsaren förstår snart att maten materialiserar denna familjs särskilda känsloband. Och plötsligt ser man sin egen uppväxt i nytt ljus: mina föräldrar, båda lärare, hade alltid ”ätit i skolan”, varför kvällarnas måltider, som jag minns det, sällan blev tyngre än en ugnspannkaka. Om ens det. ”Te och macka, det räcker väl i kväll”, är min egen madeleinekaka.
Frank Bruni blev, i motsats till mig själv, fet. Och fetman plågade honom när han som homosexuell började dejta i college och konfronterades med gaykulturens kroppsmedvetenhet. Han inledde experiment med mexikanska bantningspiller, laxeringsmedel, framkallad kräkning och hetsträning. Under studieåren pendlade han mellan 36 och 38 i midjestorlek – tilltaget men inte monstruöst i amerikansk kontext.

Det var när Bruni fick posten som bevakare av George W Bushs första presidentkampanj för New York Times som hans matvanor blev groteska. Kapitlet om kampanjen är en rolig och fruktansvärd skildring av överflöd, på sätt och vis en dystopi över den amerikanska demokratin.
Mediekonglomeraten betalar svindlande summor för att deras reportrar ska få resa och bo i närheten av presidentkandidaterna. I kompensation för saltade notor, och i försök att hålla bevakningen välvillig, göds journalisterna till belgiska blåtjurar – de flesta värdshus är samarbetsvilliga eftersom de har chans på gratisreklam i riksmedier.
Frank Bruni kunde äta en sju, åtta stora måltider per dygn. En frukost på hotellet och en på första flygrutten, båda med oljiga korvar och rik äggröra. Två luncher enligt samma princip och sedan mellanmål med ostbricka, kycklingvingar, öl och kakor. Dagens första middag serveras på tredje flygturen. Och senare, för att få intervjuer med talskrivare och chefsstrateger, bjuder reportrarna dessa på stora nattliga stekhusfester: feta bluecheesedressingar, dasslocksstora stekar, potatisbakelser, rödvin och gräddiga dessertvagnar.
På nattkröken, det vore direkt tjänstefel att gå miste om journalistskvallret i hotellbaren, gäller ölhävning. Snart var Frank Brunis byxor en bra bit över 40.
Det är först, signifikant nog, när Frank Bruni får posten som Italienkorrespondent och konfronteras med sina familjerötter – klipper navelsträngen? – som han lär sig äta måttligt. Han inser att italienare förmår bryta mot hart när varje kostföreskrift och ändå hålla sig relativt slanka just eftersom deras portioner är måttliga.
Med denna läxa återvänder Frank Bruni till New York och ett av stadens mest avskydda ämbeten. Som Den Gamla Damens restaurangkritiker – han signerar sina texter, men har ingen bildbyline – tvingas han återigen äta episka mängder mat: uppåt åtta-tio middagar i veckan på en typ av förstaklassrestauranger där en sjurätters är mer regel en undantag. Men han håller måttet.

Den brittiska frilansjournalisten William Leiths bok De hungriga åren: en matmissbrukares bekännelser översattes i fjol till svenska. Den har likheter med Brunis. William Leith är periodisk kokainist och hetsätare och skildrar i De hungriga åren en trasig barndom på internatskola genom ljuset av massiva mängder brittiska kolhydrater: framförallt dåligt vitt rostbröd.
William Leith, mer uttalat intellektuell än Bruni, reser världen runt på jakt efter förklaringen till sin hunger och träffar matteoretiker från doktor Atkins till Baudrillard. Den senare, fransk filosof, finner samtidsmänniskan ”obscen” och ”obes”, det vill säga sjukligt fet, uppsvälld av meningslöst begär.
I Per Hagmans självbiografiska samtidsskildring Att komma hem ska vara en schlager från 2005 fick detta begreppspar litterär gestalt: fetton var Hagmans term för vårs tids ciabattaätande kälkborgare, medan han själv som kringflackande och gränslös dandy försökte förvandla sig själv till luft. Och man slås av hur flera av samtidens motsättningar kläs i liknande språkdräkt: från den överviktige och buffelaktige 1900-talspolitikern Göran Persson till den nästan genomskinlige bantaren Fredrik Reinfeldt, från gammalmediernas feta kostymer till dagens slimmade och transparenta nätverk.
Också William Leith förbannar i sin bok den anglosaxiska portionen: enligt honom var det David Wallerstein, chef på McDonald’s under 1970-talet, som redan under sin tid som biografföreståndare insåg att folk aldrig köper två små bägare popcorn men gärna en stor med samma mängd.
William Leith går så långt som att beklaga det ögonblick för 10 000 år sedan då människan började odla vete i stället för att som tidigare jaga och samla - ”med andra ord följde en Atkinsdiet”.
Fördelen med ett förändrat mansideal – post-Jan Stenbeck – är att vi får böcker som dessa. När män plötsligt upplever sig lida av sjukdomar som i generationer drabbat kvinnor blir det legitimt att söka kritiska svar i en yttre verklighet. Både William Leith och Frank Bruni är intressanta samtalspartner vid det specifikt svenska smörgåsbordet. Vad säger det om svenskheten att vi ett par, tre gånger om året tvingas kompensera våra frugala vardagsvanor med massiv överkonsumtion? Vad är det vi saknar?