Hur står barn ut? Det undrar jag när jag vissa ögonblick lyckas tona in med dem och inser att de helt saknar kontroll över tillvaron. Hur står de ut med att vara i klorna på vuxna? Nästa steg i den här oroande tankegången är i och för sig inte roligare: Hur står vuxna ut? Hur mycket kontroll har egentligen vi? Det mesta av vår styrsel är ju bara bluff, och massor av energi går åt till skentrygghet och bräckliga fasader.
Eva Lindströms nya bok går rakt på samhällets existentiella kärna: otrygghet kompenserad med besvärjande hybris.
Tre människofigurer bor i skogen och försöker domesticera naturen omkring sig. Det går så där. Det är lite Bagdad-Bob över dem, särskilt i början, när de ägnar sig åt hårdnackad självpeppning: ”Det kan blåsa. Det kan vara växlande molnighet. Blad kan ramla av och barr kan bli gula. Pinnar kan ligga tvärs över stigar. Solen kan skina. Det är hela tiden vi som bestämmer.”
Tyvärr hjälper det inte att gå omkring och bestämma, det hjälper inte att kratta tomten, det hjälper inte ens att säga ”Ingenting är farligt!” och tro på det. Naturen gör som den vill i alla fall: träden får ben och knallar i väg för att ta semester, det blir kallt trots att ingen har fått vara med och bestämma att det ska bli kallt.

I skogen är hemsk, vacker och vrickat rolig. Texterna är rubbat bra, bilderna så lätta att de nästan flyger i väg, helt i linje med temat flyktighet kontra försök att hålla fast. Och i förlängningen handlar den här boken inte bara om vår litenhet inför naturen och livsvillkoren, utan också om något mycket mer konkret, nämligen barnens absurda situation i sitt eget lilla samhälle: familjelivet.