Nästan alla – möjligen mest manliga läsare – älskar Gangsters, Kicki och Lasse, Kunzelmann & Kunzelmann. Och visst: vilka storytellers, gulliga killar med stil och attityd! Men just nu undrar jag så vad samma läsare skulle tycka om den lågt profilerade kvinnolitteraturforskaren och författaren Eva Adolfssons blygsamt men adekvat betitlade En liten historia? Den är nämligen så, inte ”moderlig” som jag upplevde 2005 års Förvandling, utan ”kvinnlig”. På ett oironiskt, relationellt och lagom självupptaget sätt. (Bör belönas. Augustnomineras eller nåt.)
Ordet ”livsklok” kommer för mig. Men inte i Gerda Anttis eller för den delen Aksel Sandemoses gnälliga bymentalitetsstil utan i en lätt och lyrisk. Några gånger genomstunget av feministisk vrede och äckel.

Litteraturvetaren Marie Nilsson skriver, och hon skriver om att hon skriver. Hon minns, och hon minns att hon minns. Hon älskar, och hon älskar det också, hur mycket hon än tvivlar på kärleken och älskar att intellektuellt tvivla på den.
Fast ibland vet hon precis: alla vill ha kärlek för att det är koncentration. En mittpunkt av jag och min älskade. ”Så kan världen få irra där utanför mittpunkten. Ostadig, med himlen överkorsad av strimmor utan ordning”.
För att i nästa stycke eller sekund vara helt förtvivlad: över en man som lämnar, en cancer som kommer, en prostituerad i Amsterdam, en dröm som svärtar.
I nästa igen citeras en fras som ger livsmening, samt skrivstruktur: ”Måttet på en människas frihet är det lyckosprång hon kan göra med sin börda.”

Annars handlar det om Maries vänsterprassel med en gift man som heter Gudmund och bor i Berlin. En liten historia som blir stor för att den håller genom de decennier som här drar genom ett rätt vanligt 40-talistliv: ett par män och några älskare, ett par skilsmässor, ett par barn, ett par föräldrar som lever och dör. Ingen, inte ens Gudmund, är komplext porträtterad. Det handlar om Marie och Eva och kanske om mig – en heterosexuell, väluppfostrad, hyfsat frigjord medelklasskvinna som är starkt förbunden med andra kvinnor, andra liv, flera kärlekar.

Eva Adolfsson påminner en om att kärleken finns, visar hur den flyter och flyger mellan människor och tider. Utan att predika; tvärtom nynnar hon nyanserat, varierat, fritt från fördomar och dogmer, lite som en det sena 1900-talets Mrs Dalloway. Hon säger att aprikosträden – och alla dess skimrande ekvivalenter – finns. Och att avgrunden, döden. I ett andetag, i många ögonblick, blombladslikt strödda över 220 boksidor. Är det ”kvinnligt” – eller bara högkvalitativt?