Johannes Klenell. Foto: Ola KjelbyeJohannes Klenell. Foto: Ola Kjelbye
Johannes Klenell. Foto: Ola Kjelbye
Typisk vänsterman? Foto: Lena AckeboTypisk vänsterman? Foto: Lena Ackebo
Typisk vänsterman? Foto: Lena Ackebo

Ett hånskratt åt röda kränkta män

Publicerad

I Johannes Klenells debutroman skildras hur flumvänsterns inkompetens får ett mediehus att kollapsa. Jens Liljestrand roas av satiren och förundras över den progressiva rörelsens självskadebeteende.

I serietecknaren Lena Ackebos värld är vi alla losers. Det är förortsmammor med tomma blickar och fyllda shoppingvagnar, det är deras glättiga makar med gristrynen och en reklamklyscha i varje pratbubbla, det är snobbar med gigantiska näsborrar, det är robotlika blondiner med plutande läppar.

Men trots hennes kritik mot konsumtionssamhällets själlöshet, tycks det mig som att hon sparar sitt mest brutala förakt åt vänstersnubbar. Där är hon skoningslös. De är förljugna, ängsliga, begravda i en lavin av floskler. De röker. De har dålig hållning, ölmage, skägg och vill egentligen bara hitta nån att knulla.

När jag läser Johannes Klenells debutroman "Det fria ordet" ser jag för min inre syn Lena Ackebos figurer irra runt i korridorerna. Historien om hur Jonas Thunander hamnar på ett krisande mediehus med vänsterinriktning vimlar av patetiska vänstermän. Förvisso finns här även den typiska Gudrun Sjödén-munderade kvinnan och hennes lilahåriga bonusdotter, men männen dominerar romanen. Grovt räknat har karikatyren tre urtyper: föredettingen ("en pilsnerstinkande gammal grizzlybjörn"), den ihålige alfahannen ("en cromagnon i all sin prakt") och den karriärsugne politruken ("Pär Nuder-kopian").

 

LÄS MER: Daniel Suhonen om behovet av ett nytt arbetarparti 

Flumvänsterns inkompetens

Till dessa tre skrattspeglar kommer så en fjärde, den unge Jonas själv, vänstermannen som  kännetecknas av sin totala ambitionslöshet (hans främsta politiska statement innan tjänsten på Det fria ordet var att pissa utanför MUF-lokalen). Jonas irrar planlöst runt i den kafkaeska organsationen och lyckas trots obefintlig arbetsledning bli redaktör för serietidningen "Guano". Medan Det fria ordet obönhörligt kapsejsar under tyngden av flumvänsterns inkompetens och antiprofessionalism, flyter han likgiltigt uppåt som en luftbubbla. 

Den tioårsperiod som romanen omfattar rymmer också historien om Jonas vilsna vuxenblivande under Reinfeldts systemskifte, Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och migrationsdebattens vulgarisering. Vem visar vägen i en vänsterrörelse befolkad av hycklare och desillusionerade vrak? Hur fostras du som publicist en tid då den politiska diskursen i tryckta medier tynar bort, för att i stället artikuleras som mobbning och hejarop på den digitala skolgården?

 

LÄS MER: Therese Bohman – "Visst finns det en medieelit" 

Respektlös satir

Johannes Klenell är förläggare på Galago, en del av mediehuset Ordfront som, mycket riktigt, har dragits med svåra ekonomiska problem (numera är det uppköpt av Alfabeta). I vilken grad hans historia om "Guano" och "Det fria ordet" speglar verkligheten är kanske inte relevant, även om två välkända episoder – Ordfront magasins förnekande av folkmordet i Jugoslavien ("Ljugoslavien"), samt ett Galago-skämt om en namngiven ledarskribent som polisanmäldes som mordhot – finns med i förvanskad form i boken.

Och här närmar vi oss romanens hårda kärna. Som drivande kraft bakom den nya vågen av respektlös vänstersatir signerad Liv Strömquist, Sara Granér, Mats Jonsson och förstås Lena Ackebo, är Klenell en av landets främsta företrädare för det som ibland kallas "rökrutevänstern".

Men här och var skymtar jag ändå ett stråk av dåligt samvete i romanen. Vilken skuld bär Jonas Thunander och hans "Guano" till en förråad och destruktiv idédebatt? Vem är egentligen boven i dramat om hur den progressiva rörelsen tappade sin framtidstro – var det verkligen den skitnödiga, poetryslammande PK-vänstern som slarvade bort korten? Eller var det såna som Jonas Thunander som sänkte skeppet med sin bekräftelsetörstande klickjakt, sin känsla av att allt ändå bara är på låtsas?

 

LÄS MER: Jens Liljestrand recenserar Sara Granér 

Självskadebeteende

Rent litterärt är "Det fria ordet" en lättuggad roman, rappt men konstlöst skriven och med en intrig som inte riktigt håller för sina dryga 300 sidor. Mest intressant är egentligen parallellhistorien om Jonas ungdomsvän, den briljante ståupparen Einar Skog. Han är själva antitesen till den vänster som misslyckas så tragiskt i Klenells roman: effektiv, strategisk, osentimental och oförutsägbar. Einar är klickonomins draksådd, en flashbacknihilist som öppnar dörren för våldtäktsfantasier, vardagsrasism, äckel och hat. Den femte sortens vänsterman. Han som vill göra revolution, riva ner hela skiten. På riktigt.

Vid sin avgång klagade Anna Kinberg Batra att Moderaterna led av ett "självskadebeteende". Nåja. Johannes Klenells sorgsna och ofta träffande satir visar att vänstern, som vanligt, är värst.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

 

ROMAN

JOHANNES KLENELL

Det fria ordet

Natur & kultur, 317 s.

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag