Ernst Brunners Kocksgatan kom 1991 och blev en framgång, nästan ett slags genombrott. I kraftigt pålagda färger skildrades ett desperat, ungt och galet Södermalm som det kunde se ut vid 70-talets slut. Sättet att berätta kunde faktiskt påminna om Peter Dahls muntra illustrationer till Fredmans sånger; ingen rädsla för det avklädda här och en känsla för, nästan kärlek, till förfall och upplösning som kunde påminna om den störste av alla söderbor, skalden Bellman själv.
En bok där stockholmare kunde känna sig hemma eller möjligen förvåna sig över att den skäligen prydliga stadsdel med skatteskrapa och medborgarplats och folkbibliotek där de själva åkte buss med herrar med portföljer och pensionärer med rullator, kunde gömma så mycket hemligt liv och ruskigt förfall i hörnen.
När man nu har chansen att läsa om den – den har kommit i nyutgåva i par med Brunners nya roman Hornsgatan – slås man av hur omöjligt det skulle vara att lansera den
i Paris eller München. Inte alls för att den är dålig men därför att den är så beroende av sina resonanser.
Mötet med den trötte och nergångne Nacka Skoglund – för min känsla en sådan höjdpunkt i romanen där dess melankoli bryter fram som en svart underjordisk flod, skulle inte bli mycket.

Och nu aderton år senare: Hornsgatan. Vad är skillnaden? Ja, skillnaden mellan gatorna är ju rätt uppenbar. Kocksgatan ett smalt och mörkt och ganska melankoliskt gaturum och Hornsgatan den dånande och rykande genomfartsled som har den största luftföroreningen i Stockholm. Trots alla motorvägar fortfarande Stora Landsvägen. En gång säte för ett helt
galleridistrikt uppe på Puckeln och med tvärgator med namn som är rena medeltiden och leder ut till ljus och luft och branter.
Vad är skillnaden mellan romanerna? I Kocksgatan fanns det väldigt mycket livsglädje. I Hornsgatan har scenen mörknat betydligt. Personerna är många, en detaljerad redogörelse för handlingen skulle bli en egen liten roman. I centrum, om jag har förstått rätt, är konstnären Dressler, en eruptiv personlighet som ligger i munter fejd med provokations- och installationsetablissemanget och som just förbereder en magnifik utställning.
Man frågar sig vem som har varit förebild. Gus Gustavo är en arkeolog som tillkallas när de ständigt pågående tunnelbyggena stöter ihop med Stockholms många skikt av förflutenhet.
Över huvud taget spelar stadens underjord och särskilt då Södermalms schweizerost av gamla och nya tunnlar en väldig roll i romanen. Och så naturligtvis den amfetaminberoende Bagladyn som en gång varit en lysande bluessångerska.

Vad handlar denna roman om? Apokalyps, skulle jag säga. En värld på väg att störta. Brunner skriver livfullt, han lägger på färgerna litet väl tjockt här och var, men hans gestaltskapande talang firar triumfer. Hans förmåga att skildra personer i förfall, ruiner av en gång stolta borgar har verkligen något bellmanskt över sig. Möjligen kan det bli litet mycket Grand Guignol och källarteater.
Vi som fridfullt intar vår plats på 2:ans buss tillsammans med andra äldre gentlemen som P O Enquist och Carl Henrik Svenstedt förundrar oss på väg till Sällskapet och Grands Veranda. Hade vi en aning om vilken intressant stadsdel vi har lämnat bakom oss?