Man kan ha många åsikter, men man kan inte ha många personligheter. Själv är jag liberal, socialist, konservativ och revolutionär kommunist, allting vid olika tidpunkter på dagen. Därför blir jag så nervös av folk som har permanentat den ena eller den andra livsåskådningen. Därför blir jag så lättad över att få ta del av den erfarenhet som ligger bakom.
Så var det med Åsa Linderborgs Mig äger ingen häromåret. Så är det med Erik Wijks Allt vi här drömma om. Bakom den hårt fixerade världsbild som Wijk och Linderborg odlar i sin politiska polemik visar det sig ligga en personlig erfarenhet som gör den öppen och fattbar, möjlig att förhålla sig till för en vindflöjel som jag.
Det är möjligt att det är tidstypiskt – det kommer ut flera böcker på temat i vår – att den personliga erfarenheten i båda fallen förkroppsligas av en far. När den slarvige, egensinnige, frånvarande fadern är på väg ut för att ersättas av oss sorgligt oromantiska vabbarfarsor, då börjar det bli dags att besjunga honom.
Olof Wijk fyller även högt ställda krav på en sådan figur. Han är en fadersgestalt som får den grekiske guden Kronos att framstå som killen som för protokoll på föräldramötena, en far som vägrar ha kontakt med sina barn, sätter detektiver på dem för att vinna underhållstvister och kräver DNA-prov för att erkänna faderskapet.
Bakom den besynnerlige man som isolerar sig i en stuga utanför Hova, studerar Swedenborg och med hjälp av automatisk skrift försöker klara upp Palmemordet ligger dessutom generationer av lika besynnerlig släkthistoria. Detta handlar inte bara om en son som försöker förstå sig på sin far, utan lika mycket om en radikal intellektuell som försöker deala med sin bakgrund i förmögen högborgerlighet (de göteborgska redarfamiljerna Wijk och Broström).

I sin blandning av fascination och avståndstagande och i sin skildring av hur överklasslivets regelsystem knäcker känsliga själar påminner det om Carl Johan De Geers skildringar av sin släkt. Ett komplext och fascinerande porträtt av hur en hel familj tar kropp i en människa, av en man som blir obotligt skadad av att växa upp i en stel och känslomässigt avstängd miljö.
Ändå förblir bilden märkligt suddig. Wijk har en tendens att reagera förnuftigt på vad som borde vara djupt emotionella problem, en strävan att komma fram till ett facit på ett sätt som går ut över gestaltningskraften.
Den framgångsrike redarens borgerskapsliberalism från förra sekelskiftet vägs och mäts ur ättlingens socialistiska synvinkel, faderns religiösa spekulationer utifrån sonens ”stabila ateism”.
.
Wijk, marxisten, är ibland lika angelägen som fadern, swedenborgaren, att avvinna verkligheten slutsatser – att ”lära sig” någonting av den, som han formulerar det. Slutsatsen blir, något förutsägbart, att det är pengarna som förgiftar relationerna i släkten, att faderns ”galenskap” till sist är ett uttryck för det kapitalistiska samhällets vanvett.
Det finns glimtar som känns förklarande i detta, men det känns också som om Wijk på så vis reducerar sin egen berättelse. Där han tidigare – lite grann till sin egen förvåning, låter det som – har upptäckt att han lever i en tolerant tid, där människorna i detta senkapitalistiska samhälle visar sig överraskande benägna att förstå den säregne fadern.
Där han, bland många andra, stöter på den gladlynte fastighetsmäklaren Conny, som skjutsat runt fadern på visningar utan något större hopp om att sälja något. Pengar KAN fördärva människor och förstöra relationer, men i överraskande hög grad gör de inte det. Och en bild kan bli suddig just för att man så gärna vill göra den skarp.