En ren fantasi

Publicerad
Uppdaterad
Mänsklighetens krona var en gång en cykelreparatör från Skövde som hette Åberg.
Av tingsrätten dömdes Bobbys mamma och hennes tidigare sambo till tio års fängelse. Nu ska hovrätten pröva fallet.

Sommaren 1921

utsågs Åberg till segrare i en tävling, arrangerad av tidningen Stockholms Dagblad, vars syfte var att sålla fram en svensk-germansk ideal rastyp. Valet av den välbyggde cykelreparatören vilade med tidens mått mätt på vetenskaplig grund. I juryn satt inte endast kulturpersoner utan också rasbiologer, specialister hämtade från vetenskapens frontlinje. Att begrepp som ras och rashygien i början av 1900-talet spelade en central och självklar roll i svensk samhällsdebatt kanske lite som, tja, jämställdhet i dag är antagligen numera inte helt okänt. I olika sammanhang har vi påmints om att riksdagen i partiöverskridande samförstånd beslöt inrätta ett rasbiologiskt institut, världens första, som började sitt arbete 1922, i vit vetenskaplig rock och under ledning av en chef som lågade för sin uppgift, Herman Lundborg. Bakom inrättandet av institutet, och bakom bisarra evenemang som Stockholms Dagblads svenska mästerskap i rasrenhet och den Folktypsutställning som invigdes i Stockholm våren 1919, låg en brett omfattad övertygelse om att svenskt blod var en alldeles särskild saft renare än alla andra länders blandsafter, bärare av unika och ädla egenskaper. Detta blod måste skyddas mot utspädning och förgiftning, annars skulle det gå åt helvete med Sverige, var tanken. Herman Lundborg fullföljde den på för senare tiders svenska självbild bästa möjliga sätt: med bisarr konsekvens, I efterhand har han därför kunnat beskrivas som en smått kufisk, grälsjuk partihandlare i nazigods. Just det, att Lundborg varit lätt att etikettera, har säkert gjort det lättare för det svenska självmedvetandet att hantera ett fenomen som det rasbiologiska institutet. Det har varit möjligt att sortera in den svenska institutionella rasismen i facket för epidemiska sjukdomar. Skallmätningar och tattarporträtt blir då symptom på en skamlig åkomma, rashysteri, som Sverige tyvärr som så många andra länder fick en släng av i en osund tid, men övervann för att åter bli sitt naturliga frihets- och fredsälskande jag. I Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder visar nu vetenskapsjournalisten Maja Hagerman med imponerande beläsenhet och lika imponerande pedagogisk omsorg att de svenska särartsfantasierna varken börjar eller slutar med Rasbiologiska institutet. Den svenska rasmytologin har lika djupa rötter som bred krona. Herman Lundborg är inte undantaget, han är snarare en av många reglar i ett uråldrigt skrytbygge. Hagerman skriver stillsamt men skoningslöst det svenska självförhärligandets idéhistoria. Plötsligt öppnar sig en oväntat rak väg mellan en sörmländsk herrgård, där en lagom tjock man i sina bästa år går och myser över att få vara statsminister i det bästa av alla länder, och de mörka nordtyska skogar där vildsinta och orädda germaner gör tillvaron osäker för de romerska trupper som patrullerar imperiets nordliga gräns.

Maja Hagerman

låter den romerske författaren Tacitus gjuta grunden till det svenska drömhuset. Romarna hade ett behov av att legitimera och förklara gränsen mellan sig själva och vilda norden och Tacitus levererade med sin skrift Germania (98 e.Kr) en för ändamålet lämplig berättelse om ett krigarfolk, germanerna, som kännetecknades av att det aldrig blandats med andra folk och därför var säreget homogent: alla germaner såg likadana ut - bistra, blå ögon, rödblont hår, kraftigt byggda kroppar. Så skapas en fantasi, vill Hagerman få oss att förstå. Germanerna börjar sin långa vandring genom seklerna, och når så småningom sitt urhem, Sverige (kanske också Norge) där de till storsvenska ideologiproducenters glädje visar sig ha bevarats i renare och mer homogen form än någon annanstans. Detta till stor lycka också för resten av världen vars förnämsta civilisationer och största män alla kan visas ha druckit ur denna rena och friska källa av blod. En av mina få invändningar mot Maja Hagermans bok är att hon nog trots allt lägger en orimligt stor andel av skulden för sentida nordeuropéers chauvinism och rasism på den stackars Tacitus axlar. Det vägs dock upp av att hon lyckas dra en påfallande skarp linje från den svenska stormaktstidens gotiska luftslott till det Odensvärmande, nationalromantiska 1800-talets borgerliga sommarvillor i drakstil och vidare till det folkhem som, efter att ha rensat ut biologin ur rasmyten ändå behöll kärnan: föreställningen om det svenska folket som en homogen och oförstörd gemenskap med unika och för resten av världen avundsvärda egenskaper och dygder nu snarast kulturella och politiska. Sverige var ett land av likar som frimodigt samlades kring sin hövding, nu liksom på förfädernas tid. Forntiden visade sig vara en brygga mellan det nya solidariska välfärdsbygget, folkhemmet, och det gamla borgerliga idealet om nationen. I alla samhällskikt kunde man häpna inför hur Sverige redan från början hade varit ett litet utvalt land med så speciella förutsättningar att det kunde sägas vara något alldeles särskilt på jorden, sammanfattar Hagerman.

Särskilt ögonöppnande

är hennes detaljerade och omfångsrika skildring av hur denna svenska forntid, så användbar vid bygget av 1900-talets svenska samförståndssamhälle, under 1800-talet skapas i ett tätt samspel mellan diktare, pionjärarkeologer och rasforskare på jakt efter långskallar. Fram träder bilden av brödraskap, sammanbundet med släkt- och vänskapsband, vars medlemmar kokar sagosoppa åt varandra. Dikten bekräftar vetenskapen som i sin tur bekräftar dikten som i sin tur bekräftar vetenskapen i en cirkelrörelse i vars svall den ena nationella institutionen efter den andra tar form: Nationalmuseum, Historiska museet, Nordiska museet, Skansen och, tja, Rasbiologiska institutet. Man häpnar. Också över insikten att myten fortfarande är politiskt livskraftig. Det är bara några år sedan en svensk minister i en DN-intervju slog fast att de enda demokratier som finns i världen är väl Sverige och Norge och några stycken till. Germanernas urhem, fortfarande demokratins hem på jorden. Ting- tingeling.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag