Ockupation. Ryska soldater som tagits till fånga av tyskarna under andra världskriget. Foto: Pressens bild/Scanpix Foto: Scanpix Sweden
Ockupation. Ryska soldater som tagits till fånga av tyskarna under andra världskriget. Foto: Pressens bild/Scanpix Foto: Scanpix Sweden

En kvinnlig historia

Publicerad

I 35 år har vitryska Svetlana Aleksijevitj arbetat med sin romansvit om livet under sovjeteran.

I dag publicerar vi en Andra världskriget-skildring ur hennes kommande bok "Tiden second hand".

Jag ska berätta om min kärlek... Tyskarna kom åkande till vår by i stora bilar, man såg bara deras hjälmar som glänste högt där uppe. De var unga och glada. De nöp flickorna. Första tiden betalade de för allt: för en höna, för ett ägg. När jag berättar det här är det ingen som tror mig. De betalade med tyska mark... Vad betydde kriget för mig? Jag var kär! Före kriget hade vi varit skolkamrater. Hans far hade dött i tuberkulos, hans farfar hade avkulakiserats och skickats till Sibirien med hela sin familj. Han mindes hur hans mamma hade klätt ut honom till flicka när han var liten och lärt honom att om de kom för att hämta dem skulle han springa till stationen, sätta sig på ett tåg och fara iväg. Han hette Ivan... Och han brukade kalla mig "min lilla Ljuba..." Vi levde inte under några lyckliga stjärnor. Tyskarna kom och snart återvände hans farfar - och han var naturligtvis ondsint. Och ensam. Hela familjen hade han begravt där borta, långt från hembygden. Han brukade berätta hur de fraktats längs de sibiriska floderna. Och hur de ilandsatts mitt ute i den ödsliga tajgan. Tjugo till trettio personer fick en såg och en yxa att dela på. De åt löv... gnagde på bark... Farfadern hatade kommunisterna! Han hatade Lenin och Stalin! Från första dagen började han hämnas. Han visade tyskarna: "Den där är kommunist... och den där..." Och männen samlades in och bara försvann någonstans... Länge kunde jag inte förstå kriget...

Svetlana AleksijevitjFoto: Annacarin Isaksson
Under tyskarna fick vi det bättre än vad vi haft det under sovjeterna. Tyskarna öppnade kyrkorna. De upplöste kolchoserna och delade ut jorden - var och en fick två hektar, och två hushåll fick samsas om en häst. De införde en fast skatt: om hösten lämnade vi ifrån oss spannmål, ärtor, potatis och en galt per hushåll. Folk gladde sig åt att vi fått frihet. Tysk ordning infördes... Den som inte utfodrade hästen slog man med piska. Och den som inte sopat kring sin gård... Om natten var alla rädda för "människorna i skogen". Objudna kom de på besök. En gång kom de också hem till oss. En av dem hade en yxa, den andre en högaffel: "Ge oss späck, lilla mor. Och hembränt. Och se till att inte väsnas!" Jag berättar för er hur det var i det verkliga livet, inte det som står i böckerna. I början tyckte vi inte om partisanerna...

 

Vi bestämde tidpunkten för vårt bröllop... (Tystnar.) Minnet blir sämre, men själen minns allting... På eftermiddagen blev det regn. Alla sprang iväg från fältet, mamma gick också hem. Hon grät: "Herregud! Herregud! Din Ivan har ansökt om att bli polis. Du kommer att bli polishustru." "Jag vill inte!" Både jag och mamma grät. På kvällen kom Ivan hem till oss, han satte sig ner utan att lyfta blicken. "Ivan, min älskling, varför tänkte du inte på oss?" "Ljuba... min lilla Ljuba..." Det var hans farfar som hade tvingat honom. Den gamle jäveln! (Tar fram piller ur sin handväska.) Det står illa till med mig... Läkarna säger att medicinen inte biter... jag kommer snart att dö... (Tystnar.) Jag vill att min kärlek ska finnas kvar. När jag inte längre lever ska människor ändå kunna läsa...

Runtomkring oss var det krig, men vi var lyckliga. Vi hade levt ett år som man och hustru. Jag var gravid. Vi bodde alldeles nära järnvägsstationen. Där for tyska tåg förbi, på väg mot fronten. Alla soldaterna var unga och glada. De sjöng för full hals. När de fick syn på mig ropade de: "Mädchen! Kleines Mädchen!" De skrattade. Men sedan blev de unga allt färre och de äldre allt fler. Förut hade alla varit glada, nu var de sorgsna. Där fanns ingen glädje. Sovjetarmén höll på att segra. "Ivan, vad kommer att hända med oss?" frågade jag. "Jag har inget blod på mina händer. Jag har aldrig skjutit mot någon människa." (Tystnar.) Mina barn vet ingenting om det här, jag har aldrig berättat för dem. Kanske gör jag det innan det är slut... innan jag dör... En sak vill jag säga: kärleken är ett gift...

 

Två hus från vårt bodde en kille som jag också tyckte om - han brukade alltid bjuda upp mig när det var dans. Han dansade bara med mig. "Jag följer dig hem." "Jag har redan en som gör det." Det var en snygg grabb... Han gav sig ut i skogen. Till partisanerna. De som hade sett honom sa att han bar en mössa med rött band. En natt knackade det på dörren: "Vem är det?" "Partisanerna." In kommer den där grabben i sällskap med en äldre. Min kavaljer säger: "Hur står det till, Polizei-fru? Jag har länge velat besöka dig. Men var är din man?" "Hur skulle jag kunna veta det? Han kom inte hem i dag. Han har nog stannat kvar på garnisonen." Då griper han tag i min arm och kastar mig i väggen: "Tyskhora... madrass... åt helvete med dig... jävla fitta... Du valde en av tyskarnas lakejer, ett kulakyngel, men för mig spelade du oåtkomlig..." Och det såg ut som om han tänkte dra sin pistol, som han bar vid bröstet. Mamma kastade sig ner på knä framför dem: "Skjut bara, pojkar, skjut ni bara! Jag och era mammor brukade roa oss tillsammans när vi var unga. Så efteråt kommer de också att gråta." Mammas ord påverkade dem tydligen trots allt. De rådgjorde med varandra och gick sedan sin väg. (Tystnar.) Kärleken är så bitter, så bitter...

Fronten kom allt närmare. Om nätterna kunde man redan höra mullret från kanonerna. Och en natt kom det gäster. "Vem är det?" "Partisanerna." In kommer min kavaljer... och han har en till med sig... Min kavaljer visar mig sin pistol: "Med den här pistolen har jag dödat din man." "Det är inte sant! Det är inte sant!" "Nu har du ingen man längre." Jag trodde att jag skulle döda honom... att jag... skulle klösa ut ögonen på honom... (Tystnar.) Men nästa morgon kom de med min Ivan. Han låg på en kälke, med en kappa under sig... Ögonen var slutna, ansiktet var barnsligt. Han hade ju inte dödat någon... Jag trodde honom!

När Ivan fördes till kyrkogården fick jag inte gå bakom kistan, som alla andra människor brukar göra - jag var tvungen att gå framför den. Ända till begravningsplatsen. Genom hela byn... Vid slutet av kriget hade många av männen hunnit försvinna till skogs. Till partisanerna. I varje stuga hade någon dött. (Gråter.) Och jag gick där... framför polisens kista... Jag gick framför och mamma efter. Alla i byn hade gått ut ur sina stugor och stod vid grindarna, men ingen sa ett ont ord till mig. De tittade och grät.

 

Sovjeterna tog åter makten... Den där pojken hittade mig igen... Han kom ridande: "De har redan börjat intressera sig för dig." "Vilka?" "Vadå vilka? Myndigheterna förstås." "Jag bryr mig inte om var jag dör. De får gärna skicka mig till Sibirien." "Vad är du för en mor?! Du har ett barn!" "Och du vet vems det är..." "Jag vill ha dig ändå." Så jag gifte mig med honom. Med min mans mördare. Jag födde honom en liten flicka. (Gråter.) Han älskade båda barnen - min son och sin dotter - lika mycket. Jag tänker inte förtala honom. Men jag... jag... gick omkring med blåmärken och sår. På nätterna slog han mig, på morgnarna stod han på knä och bad om förlåtelse. Han brann av ett begär... Han var svartsjuk på den döde... När vi levt tillsammans i femton år blev han svårt sjuk. Samma höst dog han. (Gråter.) Det var inte mitt fel... jag önskade inte att han skulle dö. Och så kom den där minuten... den sista... Han låg med ansiktet mot väggen, plötsligt vände han sig mot mig: "Har du älskat mig?" Jag teg. Han började skratta, precis som den där natten när han visade mig pistolen... "Jag har bara älskat dig i hela mitt liv. Jag har älskat dig så mycket att jag ville döda dig när jag fick veta att jag själv skulle dö. Jag bad Jasja (vår granne som bereder skinn) att han skulle ge mig gift. Jag står inte ut med att jag dör och att du kan skaffa en annan. Du är vacker."

 

Han låg i kistan. Och det såg precis ut som om han skrattade. Jag var rädd för att gå fram till honom. Men jag var tvungen att kyssa honom.

Efter kriget släpade de tyska krigsfångarna sten. De byggde upp staden. De var hungriga. De bad om bröd. Men jag kunde inte ge dem en enda liten brödbit. Ibland är det just det jag minns... bara det... Det är egendomligt att sådana saker blir kvar i minnet...

 

Översättning Kajsa Öberg Lindsten

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag