Gabriella Håkanssons

nya roman Hjärnmänniskan "liknar inte något annat i bokväg" hävdar baksidestexten. Det är möjligt. I varje fall liknar den inte de intellektuella språkspelen och fiktionslekarna i Håkanssons båda tidigare romaner. Men åtminstone en bok kommer i tankarna när man läser denna sorglustiga berättelse om den medelålders annonsackvisitören Hans Hermann Gustavssons letargiska eskapader på en liten semesterö i Indonesien, nämligen Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen. För vad är den där grälande, kverulerande, ljusskygga människan som huserar i Hermanns huvud annat än överjaget, den stränga realitetsprincipen? Och vad representerar de där barnen på Semparangbang om inte detet, den spontant agerande lustprincipen? Hjärnmänniskan är Freuds civilisationsanalys gestaltad som tragikomisk allegori. Om Hermann börjar som överjagets fånge, inspärrad i sina tättslutande bruna kläder - eftersom kläderna skiljer människan från djuren - befriar han sig långsamt på den tropiska ön, skalande av sig plagg efter plagg, tills han vandrar naken, förblindad av solen, med hjärnmänniskan till synes oskadliggjord för gott. Dock förblir han romanen igenom fullständigt asexuell och avviker därigenom från det freudianska driftsmönstret. Någon människa av kött och blod liknar han aldrig, han förblir en papperskonstruktion som även när han sliter sig loss från sitt överjag ändå alltid sprattlar i dockmakare Håkanssons marionettrådar.

Freud menar

ju att realitetsprincipen är nödvändig för civilisationens fortbestånd, och Håkansson är knappast av avvikande uppfattning. Vad hon ifrågasätter är snarare realitetsprincipens olidliga trivialitet. Hjärnmänniskan förmår den asociale torrbollen Hans Hermann - som inte bär sitt namn förgäves - att nedteckna sina existentiella iakttagelser och slutsatser i form av systematiskt ordnade traktater (jag använder till skillnad från Håkansson den av Saol anbefallda genus och numerusformen av detta ord). Han fyller anteckningsbok efter anteckningsbok med truismer, den ena snusförnuftigare än den andra, till upplysning för ingen, till glädje inte ens för honom själv. I avsaknad av en libido finns det för Hermann inget att sublimera. Det är i den meningen som Håkanssons roman inte liknar något annat i bokväg. Hon skriver här en fullständigt osublim människas historia, och det är nog dessvärre lika trist som det låter. Men det är åtminstone djärvt att försöka och jag tror mig förstå poängen.