Jag har svårt för lyrisk prosa. Den är sällan adekvat, den fångar sällan en verklighet som inte hade låtit sig fångas på något annat sätt.
Där är Elisabeth Rynell ett undantag. Hennes prosa är poetisk i meningen exakt och effektiv, aldrig svulstig eller kokett utan skriven med säkert musikaliskt gehör, ständigt på jakt efter den sortens tankar eller sinnesstämningar som man som läsare inte ens vet att man tänkt förrän de ligger där framför ögonen på en.
Hitta hem har sin stora styrka just i beskrivningen av en sån svårfångad verklighet. Den tar upp en tråd från Rynells stora genombrott Hohaj från 1997, om flickan som växer upp i ett höghus under rekordåren, som känner ett instinktivt främlingskap för det nya moderna livet (”praktiskt, hygieniskt, ingen gammal lump, ingen vidskepelse”), drömmer om ”bryggarhästar att sticka sockerbitar åt” och en värld som är ”större och vackrare och farligare än de stora någonsin kunnat drömma om”.

Det är en smärtsamt klar skildring av ett barns verklighet, känsligheten för underströmmar i familjens relationer, den hypnotiskt tydliga yttervärlden med ”let-rasslet” från bunken med Legobitar och ”benvita strikta bokstäver” på hyreshusets brevlådor blandat med de magiska föreställningarna om ”det andra landet, där allting är levande”.
Och precis som i Hohaj vävs nutidsberättelsen ihop med en skildring ur det förflutna, den här gången från ett halvt mytiskt 1500-tal där en faderlös flicka beger sig ut på pilgrimsvandring genom ett Sverige där reformationen just rensat ut helgonbilder och Mariastatyer ur kyrkorna.
Där tappar även denna exakta prosa greppet om mig. Historiska berättelser är en svår gren, där folk gärna konverserar med högtidliga, arkaiserande repliker som vore de skyltdockor som börjat tala ur sina museimontrar, och Rynells figurer har ibland en tendens åt det hållet (”En stor orätt är det. Gud själver vet det också”).
Som redan romantiteln antyder finns det dessutom ett väl övertydligt syfte med flickan Malas pilgrimsvandring, en ”andlig” dimension som känns en smula sockrad och tillrättalagd. Den nioåriga flickans längtan till det förflutna från sin höghusförort känns betydligt mer konkret och övertygande än Rynells försök att suggerera fram ett sådant förflutet.
Hennes prosa söker sig till bryggarhästar och gåtfulla länder i fjärran, men jag tror den behöver legobitar och brevlådor också.