Allt som återstår är en kvinnoskildring från västkusten, skakad ur en norrländsk kappa. Lidmans. Enquists. Ekmans. Med insydda spår av en Trotzigs jordiga lidandehistoria och en Brontës dunkla driftsperspektiv.
Så långt genealogin. Lika sekundär som ofrånkomlig när Elin Boardy debuterar med en karg och flämtande berättelse i snålblåst om sin morfars mor Emma Ulrika Johansson, en bondfru från Orust som enligt slutvinjetten avled fyrtio år gammal på Vänersborgs Hospital & Asyl den 7 april 1925.
Efter vad Boardy berättar hade ”Emma” då fött sex barn, förlorat mor och far och make och till slut även förståndet.
Biofiktion låter fel men låt gå. Grunden är biografisk, tankebygget en fiktion. Emma är en stretande myra historiskt, dessutom kvinna. Nu en människa i egen rätt och svårförglömlig.

På 1910-talets Orust doftar en höskörd av gräs och av björk och av hundkex stavat med ä. Språket är bokens och Emmas ihop. Flera satser snöps där det passar för att inte kapa betydelsen. Av sina föregångare har Boardy lärt sig tala som folk. Hon håller sig kort. Förlorar sig aldrig i pietetsfullt pedanteri. Hon berättar sin historia, historiserar inte. Förankringen märker man ändå. Tingen tar plats. Tiden får verka i det tysta. Bibeln och breven i byrån. Lojaliteten med allt och alla som skildras tycks mig driven så långt det är möjligt utan att insistera. Enklast är sysslorna – och svårast. Potatisen kokar. Förbi drar en doft av något annat: ”Om han då istället gjort henne med barn!”
Minst av allt romantiseras havet. Tre av Emmas syskon far till Amerika. Här blir Orust en avfolkningsbygd. Inför sin Emil känner Emma ett styng av förakt, kanske rädsla. Likt en Heathcliff hos Brontë väcker han samtidigt avsky och lust. Fiske blir jordbruk, någon skaffar traktor. Behovet av arbetskraft minskar, av människa. På grannön flyter en soldat iland – det är kriget. När Emil ska lyfta ner lien så slinter han – det är livet. Kvar står barnen, spisen, byken, klådan, korna, vattnet.

En tung historia, som krävt just denna lätthet. Det tål att upprepas: Språket, så levande, har Boardy vägt på köksvåg, inte varje ord. Den okförsedda kappan vänd mot vinden – nu syns det att det blåser! Och så lyfter den.
 
Ola Klippvik
kulturen@expressen.se