Det torde vara unikt i världshistorien att två bastanta biografier om en och samma person kommer ut inom loppet av ett par veckor, och det på ett språk som talas av knappt tio miljoner människor. Ingrid Carlberg och Bengt Jangfeldt har givetvis känt till att de har haft en medtävlare under arbetet med att skriva Den Definitiva Wallenbergbiografin för utgivning till 100-årsminnet av hans födelse 2012. Kanske har de rentav stött på varandra utanför Nina Lagergrens dörr, Raoul Wallenbergs nu 91-åriga halvsyster som varit bådas främsta muntliga källa.

Jag kan ändå inte komma ifrån en känsla av intellektuell misshushållning när jag betraktar de över 1 300 sidor som ligger framför mig, innehållande i stort sett samma information och samma referenser. Borde inte någon ha böjt sig för den andra och frivilligt dragit sig tillbaka?

Författarna har visserligen haft varsitt eget "scoop" att erbjuda nyhetsredaktionerna under förhandslanseringen. Men Jangfeldts uppgift att Wallenberg troligen medfört guld och värdesaker för 25 miljoner när han arresterades av ryssarna är ingen direkt nyhet. Saken diskuteras också av Carlberg, om än utan vidare plädering. Hennes egen uppgift att CIA under den uppflammande amerikanska Wallenberg­kampanjen i slutet av 70-talet skulle ha använt sig av falska agenter, har blivit lite väl tillspetsad i nyhetsartiklarna. Lycksökare som sagt sig veta att Wallenberg fortfarande är i livet har under åren dykt upp med jämna mellanrum. Två av dessa "vittnen" utnyttjades av CIA under det upptrappade propagandakriget mot Sovjetunionen under Carter- och Reagan-erorna, men de kan inte kallas agenter. Jangfeldt berör inte händelsen alls, eftersom han är övertygad om att Wallenberg avrättades redan i juli 1947.

Det är alltså knappast mödan värt att läsa båda böckerna från pärm till pärm. Vilken av dem man väljer är en fråga om kvantitet snarare än kvalitet. Räknar man bort noter samt litteratur- och personförteckningar är Carlbergs framställning knappt 600 sidor lång, Jangfeldts drygt 500. Bilderna i hans bok är flera och dessutom tryckta i den löpande texten och inte på opaginerade blankark som hos Carlberg. Textmängden i hennes bok är alltså 25-30 procent större än i Jangfeldts och så detaljerad att den är lite av en överkurs.

Jag blir sannolikt en av få utanför historikernas krets som kommer att ha läst båda volymerna, och det är inte av fri vilja jag gjort det utan snarare som en bestraffningsåtgärd från Expressens kulturredaktion. Jag utnämnde nämligen redan i januari (Expressen 17/1) engelsmannen Alex Kershaws Raoul Wallenbergs sista dagar till "det mest läsvärda som kommer att publiceras på svenska" detta minnesår. Det var naturligtvis lite förhastat, men till min egen förvåning finner jag att jag inte helt vill backa från påståendet, bara modifiera det en smula.

Wallenbergs liv går att dela in i tre distinkt avskilda perioder. Mellanperioden i Budapest, från 31-åringens ankomst 9 juli 1944 till den 17 januari 1945, då han greps av den segrande Röda armén, är den helt centrala. Allt som hände d Stellan Skarsgård som Raol Wallenberg i Kjell Gredes film "God afton, Herr Wallenberg"  ärefter är en härva av spekulationer, obekräftade rykten, diplomatiska tillkortakommanden, propagandakrig och tragiskt oinfriade förhoppningar hos hans närmaste. Tiden före resan till Budapest är av ganska litet intresse utanför familjekretsen.

Kershaws bok är på bara 270 sidor, men den lägger i gengäld hela tyngdpunkten på det där halvåret i Budapest, med koncentration inte bara på Wallenberg och hans medhjälpare utan också på enskilda judiska invånares öden. Wallenbergs uppväxt och karriär dessförinnan beskrivs summariskt, och Kershaw gör inte heller några omfattande spekulationer om efterspelet. Wallenberg får behålla sin rättmätiga hjältegloria och görs varken större eller mindre än han var.

Det är, i mina ögon, det rimliga och trovärdiga perspektivet på en person som nästan ensam fått väga upp Sveriges samvetstyngda skuldbörda från andra världskriget. Att Kershaw inte själv är svensk blir ett slags garanti för objektiviteten i hans skildring.

Det jag då, i januari, trodde mig ana var att de aviserade svenska biografierna skulle urarta till rena helgonförklaringar av den änglalike mannen som så svekfullt övergavs av den svenska regeringen i dess krypande för den mäktiga grannen i öst.

Så har dessbättre inte blivit fallet. Både Carlberg och Jangfeldt håller balansen, trots att partiska band med Raoul Wallenbergs sista nära anhöriga, halvsyskonen Nina Lagergren och Guy von Dardel (död 2009), måste ha uppstått under arbetets gång. Att huvudmännen i släkten Wallenberg, i synnerhet Jacob och Marcus ("Dodde"), visar sin kusin lika svalt intresse som eventuell sovjetisk fånge som de gjorde när han var pretendent på en post i Enskilda banken, är ingenting som Carlberg och Jangfeldt sticker under stol med. Det är inte bara svenska Moskvaambassadörer och socialdemokratiska regeringar som här får stå med skammens rodnad i eftertankens kranka blekhet, dubbelt bespeglad.

Men om Carlberg och Jangfeldt är restriktiva med överorden och låter handlingarna tala för sig själva, så är fördelningen av det biografiska materialet inte lika välbalanserad. Carlberg ger ungefär lika stort textutrymme åt var och en av de tre perioderna i Wallenbergs liv, medan Jangfeldt ägnar hela första halvan av sin bok åt tiden före Budapest. Jag hade snarare förväntat mig att han med sina ryska språkkunskaper skulle lägga tonvikten på det diplomatiska efterspelet, inte minst med tanke på att arkiven efter Sovjetunionens upplösning har öppnats (om än inte helt).

Men Jangfeldt har bestämt sig. Raoul Wallenberg dog med största sannolikhet i Lubjankafängelset i Moskva den 17 juli 1947, förmodligen av en giftinjektion. Med den utgångspunkten bryr sig Jangfeldt inte om att redogöra för alla turerna i den både tragiska och skandalösa efterkrigshistorien. Ingrid Carlberg har för sin del inte haft hjärta att sätta definitiv punkt - här får vi veta allt om ryska lögner, svenska undanflykter, anhörigas besvikelser, amerikansk retorik och finansfamiljers svalhet.

Om man vill få detta patetiska kapitel i svensk historia utförligt rekapitulerat, så är Carlbergs bok att föredra. Jangfeldts bok har en liten fördel genom sitt rikare bildmaterial. Annars kan det gå på ett ut vilken biografi man väljer - de är båda välskrivna och utomordentligt dokumenterade.

Själv håller jag fast vid Kershaws bok. Den lyfter på hälften så många sidor fram själva kärnan i Raoul Wallenbergs liv och gärning. Wallenberg visade sig de där dagarna i Budapest vara större än sitt uppdrag. I efterkrigsmytologin har han gjorts större än sin person.

Hur tunga dessa båda nya svenska biografier än är, så uppväger de ändå inte Sveriges skuldbörda efter andra världskriget. Vi har ingen rätt att yvas över Raoul Wallenberg för att han råkade vara svensk. Det är som människa utan nationella begränsningar han är värd att hyllas.