Sotig och nedblodad, med ansiktet perforerat av glassplitter, ringer affärsjuristen Keith Neudecker på dörren hos sin exfru Lianne. I händerna har han en vattenflaska som någon stuckit till honom och en portfölj som inte är hans egen. Han vet inte själv varför han valt att gå hem till sin före detta fru som han bara träffat sporadiskt efter skilsmässan för flera år sedan, trots att de har en åttaårig son tillsammans. Det är förmiddag i New York, den 11 september 2001.
Det är inte oväntat att Don DeLillo förr eller senare skulle skriva en roman om den 11 september. Redan hans förra roman Cosmopolis (2003), som utspelar sig på Manhattan under ett aprildygn år 2000, kan indirekt sägas handla om terrorattacken – den är en berättelse om den finansiella megalomanin som förebådar apokalypsen.
Oväntat är däremot att Don DeLillo i sin nya roman Falling man, som direkt handlar om 11 september och dess efterbörd, är så lågmäld, så eftertänksam, så stillsamt melankolisk. Han är ju annars inte en författare som väjer för konspirationsteorierna – de må vara politiska, mediala, ekonomiska, religiösa. Men i Falling man är dramatiken nertonad, och de större samhälleliga skeendena förpassade till kulisserna.
Det tycks som om den annars så konspiratoriske DeLillo här vill dämpa den politiska upphetsningen efter terroristattacken, förneka dess karaktär av nationellt trauma och i stället gestalta den som individuell ödestragedi, en existentiell vändpunkt bara för dem som personligen drabbades av den.
Keith och Lianne återupptar lite halvhjärtat sitt havererade äktenskap som ett slags provisorisk trygghet i en värld som inte längre går att lita på. Men han förmår inte fortsätta sitt gamla jobb utan försörjer sig nödtorftigt på att turnera runt och spela poker. Hasardspelet ter sig lättare att kontrollera och kalkylera än den slumpstyrda framtiden. Under en kort tid har han ett förhållande med ägaren till portföljen han hade med sig, en svart kvinna som liksom han lyckats undkomma ur det brinnande infernot.
Lianne som är frilansande förlagsredaktör och ideell samtalsledare för en grupp patienter med begynnande alzheimer, börjar söka sig mot religionen, inte för att hon tror på gud utan för att det känns säkrare.
Romanen berättar växelvis om parets trevande försök att tillsammans och var för sig upprätta ett modus vivendi ”after the planes”. Det är egentligen allt som händer i romanen. I några instuckna kapitel skildras visserligen hur en av terroristerna förbereder sig för och till sist genomför attacken, men de tycks mest finnas där för att tona ner fanatismen också hos självmordspiloterna. Allt i denna återhållna roman går ut på att spela ner den nationella hysterin och överdramatiseringen.
Titeln syftar explicit på en performanceartist som dyker upp på olika platser i New York och, fäst med en säkerhetslina, kastar sig huvudstupa ut i luften och blir hängande upp och ner. Han vill på så sätt hålla minnet levande av dem som kastade sig ut från de sammanstörtande tvillingtornen. Men när han själv dör, 39 år gammal, är det av en hjärtinfarkt. Och medlemmarna i Liannes samtalsgrupp går en efter en in i alzheimerdimmorna.
De traumatiska bilderna bleknar på nationens näthinnor, tycks DeLillo vilja säga. Bara för dem som mirakulöst överlevde och för dem som förlorade sina anhöriga blir livet aldrig mer detsamma – de kommer att leva resten av sina liv i ett ofrånkomligt ”efter”, liksom fastfrusna i den där kaotiska flykten ner för trapporna, till vilken romanen återvänder i det sista kapitlet.
Slumpen och minnet är de centrala begreppen i Falling man. Att det är just Don DeLillo som tar 11 september som utgångspunkt för denna stillsamt existentiella betraktelse är egentligen det enda uppseendeväckande med romanen.
Jag vet inte vad jag ska tycka. Jag vet inte ens om jag är besviken eller inte. Förmodligen inte.
