När Modernista

ger ut en barn- eller om den ska kallas ungdomsbok förvånar det inte att den är synnerligen originell och grymt välskriven, på gränsen till nördig. Bara det att den handlar om vuxna, nå Karlsson på taket-vuxna, som inte ens tycker om de stackars barn som förekommer i en egentligen djupt tragisk kollektiv biroll. Antihjälten och korsordskonstruktören Platon Persson är en vimsig hedonist som helst drönar och drömmer i nån av alla sina soffor och hängmattor, alternativt äter egenkomponerad isglass i sin källarlya. "Och om man är nöjd spelar det väl ingen roll vad man är nöjd med", tycker han. Å andra sidan lider han av livets meningslöshet. Det finns överhuvudtaget ett i barnböcker udda drag av nihilism i Platon Persson och blomman i mörkret. Liksom en charmig och humoristisk sorts... ja, otrevlighet i tonen människor emellan.

Platon har tusen

idéer men nästan noll energi, hans väninna som förstås heter Pytia äger däremot stor handlingskraft men lider brist på idéer. Det perfekta deckarparet alltså, tillika helcorny. Uppdraget är att hitta en stulen blomma, en botanisk raritet som påstås ha upptäckts av en fiktiv Linnélärjunge. Magiskt giftig är den, karriärkåta forskare smittas av och slåss om den på omsorgsfullt konstruerade sätt.

Visst, varför

skulle man inte kunna tänka sig en mobiltelefon vars ringsignaler dematerialiserats till blomkålsstank? Emellertid är boken, 274 sidor och lite för tjock, så äventyrligt överkonstruerad att den inte blir spännande på bladvändarvis. Och inte så många barn och ungdomar lär kunna uppskatta alla idéhistoriska referenser och litterära allusioner. Men själv läser jag gärna de kommande alster som debutanten Gunnar Nirstedt har ställt i utsikt.