Med tanke på den ständigt uppkopplade bögvärldens outsinliga, nästan perversa vurmande för berömdheter med storslaget tragiska levnadsöden är det konstigt att det inte snackats mer om Alan Turing, mannen som uppfann datorn, i gaykretsar.
Här pratar vi, trots allt, om den optimala martyrfjollan: en prominent brittisk matematiker som, i hemlighet, knäckte Tredje rikets snillrika enigmakoder och därmed bidrog till alliansmakternas krigsseger, men som några år senare – i ett Storbritannien där homosexualitet fortfarande var kriminellt – hade det dåliga omdömet att ge sig i lag med en skvallrig gosshora.
Därefter idel tragik.
En förnedrande rättegång och tid på institution. Östrogeninjektioner – på den här tiden trodde den medicinska tillika experimentlystna intelligentian att sodomiter led av hormonell obalans – och en bringa som sägs ha förvandlats till hängande kvinnobröst. Det symboliskt mättade självmordet med ett cyanidförgiftat äpple, följt av den heteronormativa historieskrivningens tystnad.
Och det är väl lika bra att skriva det direkt: det är närmast beklämmande att människoödet Turing, ett av många dokumenterade och statligt sanktionerade övergrepp mot hbt-personer i västliga demokratier genom tiderna, hinner avhandlas i en trivsam svensk detektivroman innan det har utforskats inifrån av gay- och queerlitteraturen.
Någon fiffig typ bör – jag menar allvar – bums uppfinna en effektiv bromsmedicin mot gayvärldens tilltagande senildemens och historielöshet. Annars är risken överhängande att nästa generation bögar växer upp i tron att det var Christer Björkman som uppfann både schlagerfestivalen och homosexualitet.

Samtidigt är det glädjande att Turingaffären hamnat i just David Lagercrantz urkompetenta händer.
Syndafallet i Wilmslow är nämligen något så otidsenligt som en deckare med filosofiska och moraliska anspråk, där den eventuella mordgåtan tar ett kliv tillbaka till förmån för det intellektuella resonemanget.
Bitvis kommer jag faktiskt att tänka på Ian McEwan.
I likhet med den brittiske författaren leker Lagercrantz med en stundtals impressionistisk prosa och placerar sina romanfigurer i ett historiskt paradigmskifte, 1950-talets början, där såväl de sexualmoraliska som teknologiska landvinningarna går i rekordfart och håller på att glida över i någonting annat och dittills okänt.
Samhällsförändringar som hos Lagercrantz mångordigt diskuteras av den unge kriminalassistenten Leonard Corell – satt att utreda Turings mystiska frånfälle – och av det åh-så-engelska och dessutom filosofiskt och litteraturhistoriskt skolade rollgalleriet.
Lite statiskt och torrt dramaturgiskt funktionellt blir det visserligen på sina ställen i dialogflödet, men det kompenseras av Lagercrantz berättartekniska drivenhet och finurliga lek med litterära motiv.
Inte minst paradoxen som filosofiskt exempel får en framträdande position. Ett exempel som i Syndafallet i Wilmslow kommer att fungera som metafor för den mänskliga naturens motsägelsefullhet i stort.
Den här romanen är nämligen lika mycket ett hyllningstal över det sofistikerade mänskliga intellektets enorma potential som en sorgesång över människans mest primitiva uttryck, inskränktheten och skräcken för det inte omedelbart dechiffrerbara.
Må den få många uppmärksamma läsare.