Ska Världens sista roman läsas som en självbiografi? Huvudpersonen heter liksom författaren Daniel Sjölin och är känd från tv som programledare för Babel. Jag tolkar det som ett ja. Men inget är säkert. Här är texten där allt imploderar: Språk, berättelse, karaktärer, värld.
I mitten av allt – språk, berättelse, karaktärer, värld – finns ett vakuum.
Ett ingenting, en ursanning utan själ eller nåd, suger oss in mot sig och skulle sluka oss och göra oss till sig, om du nu bara inte hade ditt språk och jag mitt. Så dö, språk, dö! Sluta luras!
Och ja, ibland dör språket bokstavligt. Romangestalten Daniel Sjölins hårdsupande alzheimermamma har fått sitt språk dödat så till den grad att allt hon säger skulle kunna publiceras i tidskriften OEI, och romangestalten Daniel Sjölin sugs in mot hennes vakuum och vi med honom.
Han försöker läsa upp sin berättelse för henne, berättelsen om dem, om mor och son. Hon vänder sig bort. Han tolkar det som ett ja.
Själv är romanens Daniel Sjölin klinisk psykopat och aspbergerunge med svårigheter att tänka i bilder och metaforer. Som liten kunde han reagera mot att folk ska ”köra raka vägen” fast bilen svängde åt både höger och vänster, och i Världens sista roman upprepar han vissa fraser på ett monomant sätt – ett väldigt bra litterärt grepp eftersom han gör det med sådan timing: Jag tolkar det som ett ja, igen och igen och alltid i rättan tid.
Daniel Sjölin kan inte ens föreställa sig smärta men härmar mästerligt alla slags känslor och gör sig därmed perfekt i tv. Det händer att producenten ber honom påa en bok han inte har hunnit läsa och kalla den ”oförglömlig läsupplevelse”, och det är bara förnamnet på mediernas ljug. Medie- och civilisationskritiken i Världens sista roman är den mest svidande jag någonsin älskat.
Ett vakuum talar och hela nationen i sina tv-soffor absorberande allt, varje ord i Babel, som om det vore uppenbarad sanning – medan planeten blöder, brinner, rinner över, gör sitt bästa för att helt enkelt få bort oss innan vi har ihjäl den. Men vi märker inget för vi är för upptagna med Tinas matlagning.
Nu tror man kanske att Världens sista roman inte är en rolig bok. Fel. Det är en mycket rolig bok. Ofta skrattar jag så jag gråter.
Läsaren förväntas acceptera att Daniel Sjölin härmar också litterära idiom mästerligt, att hans narration saknar själ och idiotförklarar narrationen, att hela livet – bokstavligen, allt liv, från den första urcellen – bara är dött härmande. Men jag nöjer mig inte att tycka det, jag tycker att Daniel Sjölin faktiskt har väldigt många paletter på lyran, nej, jag menar – äsch, ni fattar.
Precis som hans barndomsbästis måste jag invända: Det finns kanske faktiskt Något Större! Daniel! Det är så! Eller, det kan i alla fall få vara så. Jag tolkar inte världen som en maskin. Jag tolkar den som ett ja.
Och boktiteln är fel. Det här är inte världens sista roman. Det är världens första roman. Sedan den onödigförklarat alla andra romaner och överhuvudtaget kommunikationer – dö, språk, dö – kravlar den som urfisken nummer ett upp på en jungfrulig strand, stirrar sig blinkande omkring och låter världen fatta: Något liknande detta fanns inte förut.
Detta är romanen som får Michel Houellebecq att i kontrast framstå som exakt den romantiker han är. I övrigt kontrasterar den inte till Houellebecq, tvärtom. I boken uttrycker romangestalten Daniel Sjölin en önskan om att vilja in någonstans, gärna i någon krets av viktiga chauvinistiska manliga författare, och så blir det. Författaren Daniel Sjölin är härmed inne överallt.
Läs hans bok, läs hans bok, läs hans jobbiga jävla underbara smärtsamma bok med sens moral: ”Det är tur att man är psykopat så mycket som det finns som kan göra ont”. Undvik myggor och tigrar och andra helt vanliga skittråkiga små kulturdjur, de är nada på en skala. Den här boken är urfisken, LÄS DEN HÄR BOKEN I STÄLLET.
