Cormac McCarthys roman Vägen (2006) är den amerikanska manlighetsmyten torrkokad och svartbränd till apokalyps. En man och hans lille son är på vandring genom det öde landet, från norr till söder, mot havet. De har sina få ägodelar samlade i en varuvagn. De enstaka människor de stöter på längs vägen är antingen döda eller fientliga. Mannen har en revolver till försvar, men bara två patroner.
Vad som har hänt förklaras aldrig. En kärnvapenexplosion? En miljökatastrof? Landskapet är förbränt, aska singlar genom luften, de bär provisoriska andningsskydd. De öde städerna de passerar har aldrig några namn. Men två gånger nämns Piedmontplatån, så vi vet i varje fall att landet är USA.
Då och då stöter de på övergivna hus, där de lyckas komma över lite att äta. Men de ser också spår av kannibalism. Det finns de goda och de onda, förklarar mannen för sin son. Han måste komma ihåg att bära elden med sig.

McCarthy är noga med beteckningarna på tingen, verktygen, maskindelarna. Det är en suggestiv berättelse, stundtals vacker. Men den lämnar mig skeptisk, på gränsen till kallsinnig.
En amerikansk man och hans outhärdligt lillgamle son – det är kvintessensen av mänskligheten, den goda mänskligheten, den som bär elden. Hustrun har valt att ta livet av sig, en svikare, en vekling. McCarthy skulle aldrig ha skrivit berättelsen om en mor och hennes dotter, inte ens om en far och hans dotter.
Det bästa som kan sägas om romanen är att vackrare och mera stoiskt har den amerikanska manlighetskulten nog aldrig odlats än här.

Nils Schwartz
nils.schwartz@expressen.se